Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Några reflexioner om den industriella revolutionen och arbetarrörelsen. Med anledning av en bok. Av Fritz Henriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Den indus trie lia revolutionen och arbetarrörelsen
många sätt bunden vid sin lokalitet. Detta
nya samhällslager smälte alltmera ihop med
den undre medelklassen — jag använder
här endast en gängse engelsk term —, och
den fackliga arbetarrörelsen fick
småningom en ganska utpräglad borgerlig
karaktär. Dess politiska intresse delades mellan
de två stora parlamentspartierna,
konservativa och liberala, vilka ävlades om att i
sina program och i sin verksamhet ge något
åt arbetarklassen i ändamål att vinna dess
röster. En stor del av de sociala
reformerna på lagstiftningsväg kunnas sägas ha
tillkommit genom denna tävlan. Den
fackliga arbetarorganisationen blev även i så
måtto ett slags stat i staten att den
uppbyggde sin egen byråkratiska ämbetshierarki
och bildade sitt särskilda samhälle med
olika samhällslager, traditioner, regler,
styrelseformer. Den intresserade sig föga för
det engelska riket utanför England och
ännu mindre för den internationella
samhörigheten. Fastän London var
tillflyktsorten för rebelliska andar från många
länder, vilka därifrån spredo sina
världsför-bättraridéer och särskilt byggde upp sina
ur den industriella revolutionen framgående
teorier, förblev det engelska
fackföreningsfolket i stort sett så gott som oberört
därav. Därför kunde engelska regeringen
med lugn låta London bli den fristad det
var för de revoltelement som bortdrevos
från sina egna länder. Marx och hans lära,
ehuru båda intimt förbundna med London,
hade så litet inflytande på de engelska
arbetarna, att. den marxistiska rörelse, som
man sökte uppväcka och underhålla i
England, endast förde en tynande tillvaro
och i sin ursprungliga form utslocknade
med den siste ledaren för några få år
sedan.
Det var först mot slutet av åttiotalet
som socialistiska idériktningar började vinna
anslutning inom arbetarrörelsen,
huvudsakligen under ledning av personer som samlat
sig kring det intellektuellt-socialistiska
Fabian Society. Därifrån och ett stycke in på
detta århundrade skedde så, under dessa
krafters pådrivning, den betydelsefulla
förändring, varigenom arbetarrörelsen fick sin
bestämda politiska inriktning, och ur
densamma uppstod även ett nytt politiskt parti,
arbetarpartiet. Under denna tid skedde
också den stora utvidgningen av den fackliga
organisationen, i det att å ena sidan även
icke-yrkesarbetarna organiserades och å den
andra de stora fackförbunden utbyggdes och
samordnades för gemensam aktion. Det är
också sedan denna samverkan genomfördes
och arbetarrörelsen även inställdes på rent
politisk verksamhet som den stora
maktutvecklingen kunnat äga rum. Den har
tagit sig uttryck i några mäktiga konflikter
mellan de två motsatta jätteorganisationerna,
av sådan omfattning och med de allmänna
samhällsintressena så starkt berörda, att
man sökt nya vägar för arbetsfredens
upprätthållande, samt i den så märkligt snabba
framryckning av det politiska arbetarpartiet
att det haft sin första regeringsperiod. De
drivande krafterna inom det politiska
arbetarpartiet i England äro helt annorlunda
internationellt intresserade och orienterade
än den gamla fackföreningsrörelsen, men
det får vid jämförelse icke glömmas, att
de ha en typiskt engelsk syn på
socialismen och icke kunna inpassas i denna
sådan den uppfattas i kontinentala länder.
Sedan ett tiotal år pågår i England en
rörelse som strävar efter att omlägga
fackorganisationen i industriförbund i stället
för fackförbund — nu också på
dagordningen inom Sveriges fackföreningsrörelse
•— i ändamål att verksammare anpassa sig
efter utvecklingen inom storindustrien, där
en mängd olika fack samlas inom varje
stort industrikomplex, men detta har ännu
icke kunnat genomföras. Kärnan och
huvudstyrkan hos den engelska
fackföreningsrörelsen utgöres alltjämt av de
yrkesskickliga elementen, vilka särskilt i sådana
avseenden kunna sägas vara utpräglat
konservativa. Den stadga, den lugna tröghet
och det praktiska sunda förstånd som
utmärka den engelska arbetarrörelsen och icke
i längden förändrats genom mera tillfälliga
utväxter, medför att medan den i sin
politiska verksamhet absorberar krafter från de
närmast till höger stående radikala
elementen, anser den sig knappast behöva befara
något från de extrema element från vänster,
vilka nu arbeta på att bland arbetarna
inspränga Moskva-lärorna, vars anhängare
i varje fall ännu äro jämförelsevis mycket få.
I det andra stora anglosachsiska
industrilandet ligga förhållandena av många
orsaker, därav några redan antytts, helt
annorlunda till. Den fackliga arbetarrörelsen,
som sedan fyratio år letts av den nu i
december avlidne Gompers, har hittills
119
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
