Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska romaner och noveller
När man läser den är det som om
åttiotalets problemdiskussioner och nittiotalets
fantasiutflykter och historiska patriotism
aldrig hade varit. Det är kanske därav det
kommer sig att Min lilla vrå bland bergen
och Opp Amaryllis så lyckligt passa in i
sammanhanget, under det att ett citat från
Fröding, lagt i hjältens mun, givet bryter
sig därur. Är det ett tidens tecken att vi
här ha en intelligent och skicklig författare
som likgiltig för »frågor» och fantasiens
äventyr lugnt finner sig tillrätta i vardagens
liv? Nej, det vore säkerligen att ta boken
något för högtidligt. Det har funnits
författare före Birger Sjöberg som på liknande
sätt, godlynta och stillsamma, utanför de
stora principdebatterna ägnat sig åt att i
ali enkelhet berätta ur sitt livs erfarenheter.
Man skulle kunna nämna Cederborgh och
August Bondeson och —- varför inte? -—
Sigurd. Det erkännsammaste som sagts om
den sistnämnde, landets på sin tid i vidaste
kretsar kände författare, är Warburgs ord
att det i hans samlingar finnes »månget
praktstycke av ystert svenskt skämtlynne,
av mustig satir och godlynt komik», och
det är i själva verket den bästa
karakteristik som kan ges på Sjöbergs roman. Till
läggas bör dock, för rättvisans skull, att
han aldrig blir känslosam som Sigurd och
att han är en artist med en helt annan
delikat touche.1
Det är en rundmålning av ett svenskt
stadssamhälle Birger Sjöberg ger, alltså ett
försök i Röda rummets stil men utan dess
polemiska syfte. Visserligen hänger han sig
ibland åt en frisk satir, framför allt av
krigsårens aktiespekulationer, men för det
mesta berättar han helt välbehagligt. Han
för oss till redaktionslokaler och spåkvinnor,
till borgarhem och ungkarlsdubletter,
sommarpensionat och ordenssammanträden, och
han låter oss vara med om högtider,
bröllop och begravningar, såväl som
förtretlig-heter, misslyckade frierier och
växelomsättningar. Huvudpersonen är en ung
journalist, kallad Cello, vilken tack vare sitt
yrke ständigt står i händelsernas centrum.
Han är en högst oförarglig människa, och
hans liv har ett normalt förlopp till och
med den stund han, i bokens slut.
sammanviges med fröken Märta Åvik. Ty romanen
1 Sedan detta skrevs ser jag att en anmälare —
som är något snålare mot Kvartetten soin sprängdes
— gjort denna jämförelse mellan Sjöberg och Sigurd.
slutar mycket riktigt på gammaldags manér
med hjältens bröllop. Historien om hur
Cello och fröken Åvik finna varandra —
en rätt intagande, typiskt svensk
förälskelsehistoria — är den tjocka bokens tunna,
blekröda tråd. Den löper därigenom som
en milt klingande melodi genom virvlar
av toner. För övrigt är det ett vimmel av
personer och en ständig växling av scener
i detta kaleidoskop. Författaren gör undan
för undan utvikningar, överallt lika
intresserad av att skildra vad hans kvicka ögon
varseblivit, det må nu vara en gammal
snurrig adelsman eller upphovsmannen till
oljemålningen »Svan på lugnt vatten» som
kommit i hans väg. Kapitlen äro ofta
avrundade berättelser för sig, och man kan
utan att känna sig alltför borttappad slå
upp och läsa i den stora boken var man
behagar.
Ville man nagelfara denna roman, skulle
man i första hand yrka på åtskilliga
uteslutningar. Senare delen är inte fullt så roande
som den första, och den slutliga
bröllopsskildringen verkar journalistiskt referat. Men
på det hela taget lyckas författaren, med
ett humör som synes oförbränneligt, att
hålla sig vaken och spelande munter och
att fängsla läsaren. Han berättar friskt, en
smula skälmaktigt, ibland brett målande,
ibland med raska, behagfulla drag.
Plåtslagerigesällen Anders Åvik, han som
tjänade upp sig till fabrikör och blev Cellos
svärfar, föreställes i ett ögonblick då han
slagit vad om fyra äggtoddar att han skall
klättra upp och stå på huvudet på
kyrktornet, som han är med om att reparera.
Som en apa i djungeln for han uppför
ställningarna, medan kamraterna där nere
hisnande sågo den store karlen, krympa
»först till en yngling, sedan till en gosse,
därefter till en liten fyraårs pilt och allra
sist till en rörlig, svart tennsoldat högt
uppe i luften, där vårmånen stod, gul som
ägg mot en mattblå himmel». Pensionatet
Koludden får man så nära in på livet att
man häpnar och ler. De båda dagdrivarna
Backlund och Stoltz, viktiga som
ämbetsmän och beskäftigare än
kommittéledamöter, höra till vår litteraturs mest komiska
figurer. I mängden av liknande kostliga
skildringar skulle man kunna plocka ut
som särskilt lyckade logen Ädelstjärnan
och dess s. k. muntergök, Karl Ludvigs
sagolika låneresa till sina tre släktingar
123
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
