Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot I-V er in
och aktiejobbarnas febrila drömmar. Utan
att någonsin gripa till grova medel har
Birger Sjöberg lyckats intressera och roa
en bred publik, och det är i hög grad
erkännansvärt.
Chefefi fru Ingeborg är ett nytt prov på
Hjalmar Bergmans egendomliga begåvning.
Eftersom vi komma till honom från Birger
Sjöberg må det anmärkas att de
överensstämma i några ting, såsom motivval, sinne
för vardagshändelsernas komik och kvick
framställning. När Sjöberg låter
Revysällskapet härja i Krutstan, kan man inte undgå
att tänka på Thalias mera sorglustiga
gästroll i Wadköping i Jag, Ljung och
Medar-dus, till vars skolpojksskildringar man för
övrigt också har en motsvarighet i
Kvartetten som sprängdes. Men om Wadköping
och Krutstan äro svenska städer av besläktad
karaktär, så äro sätten på vilka de ses mycket
olika. Figurer och scener i den senare te
sig välbekanta för envar, »normala», med
livets egen färg. Sjöberg placerar oss utan
vidare mitt ibland dem och låter det fulla
middagsljuset falla över dem. Bergman
trollar, han rycker oss med sig ett ögonblick
för att strax därpå åter närma oss till en
värld som vi känna igen, men som dock
är oss egendomligt främmande. Personerna
röra sig i snabba ryck, nästan andlöst,
dagern är grå, ibland kuslig. I denna värld
kan vad som helst hända vilket ögonblick
som helst. Man vet på den ena sidan
faktiskt inte var man kommer att hamna på
den nästa. När författaren någon gång
liksom till varning påpekar: »då hände något
obehagligt», så synes detta överflödigt.
Man vänjer sig, ungefär som hos
Dosto-jevski, vid att plötsligt de obehagligaste
ting inträffa, vid att människor i sällskap
säga varandra våldsamma otidigheter utan
föregående varning och utan att sämjan
avsevärt stores. Det hör till Bergmans konst
att man tar denna värld för god, så att
säga, att han kan trolla och får oss att
tro på dess existens.
Romanen börjar ypperligt med en
presentation av den kloka och myndiga fru
Ingeborg Balzar, den stockholmska
mode-och konfektionsfirman Jacques Balzars
innehavare. Tidpunkten är betydelsefull, av
författaren väl väld. Firman, som tack vare
den döde Balzars fina smak och hans frus
fasta vilja lyfts till högsta anseende, står
inför en ny utveckling. En affär med
svår-beräkneliga följder är å bane. Skall chefen
besluta sig för den? Hennes son, en
24-årig löjtnant, som ärvt mer av moderns
viljekraft än av faderns smak, står redo
att ingå i firman. Hur skall det gå?
Slutligen får hon den överraskande
upplysningen att hennes dotter på nutida
självrådigt sätt gått och förlovat sig med en
ung man av tvivelaktig karaktär. Luften
är laddad, och marken börjar gunga.
Allt är som synes upplagt så skickligt
som tänkas kan. Här är det ena
tacksamma uppslaget efter det andra: modern
affärsanda contra en gammaldags, den
tillbakaträdande generationens hållning
gentemot den nytillkommande och vice versa.
Bergman släpper dem emellertid inom kort
för att koncentrera sig på ett som
visserligen är mera säreget, men som har den
nackdelen att gränsa till det patologiska.
Den stolta och rådiga fru Ingeborg, som
börjar med att avsky sin blivande svärson,
slutar med att älska honom, sjunker i ett
bottenlöst sinnesrus och går under. Det är
ett »fall» som man tycker att en diktare
gott kunde lämna åt sexualpsykologerna
att avhandla, men har man en gång
accepterat det som romanmotiv får man erkänna
att Bergman icke förfuskat det. Kaliblodigt,
med ovanlig akuratess följer han det
psykologiska förloppet hos fru Ingeborg, alltifrån
den stora festen där hon, »smekt av dessa
intima och eggande smekningar, som kallas
dans, upphetsad av de unga ansiktenas
upphetsning, kittlad av svartglittrande
feberblickar, som visserligen inte sökte hennes,
uppjagad till ett erotiskt sinnesrus, som
hon själv tog för en ovanlig men oskyldig
munterhet, gled in i den impotenta omoral,
som skulle medföra döden, egendomligt
nog ej själens död, men väl kroppens».
Det är inte utan att man erinras om
Strindbergs Fröken Julie, vars hela själsliv fick
en farlig inriktning under dansen med
betjänten Jean och som steg för steg
underminerades moraliskt, föll och pliktade med
livet. Skildringen är emellertid inte så klar
och övertygande som Strindbergs, delvis
beroende på att »fallet» ju är
besynnerligare, mera komplicerat. Man skulle kunna
fråga sig, om icke Bergman skulle fått ett
centralare grepp om händelserna och deras
innebörd, ifall han gått den degenererade
svärsonen närmare in på livet, ja kanske
124
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
