Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot I-V er in
en »försyn för sanningen» erkänner han
själv i sin senaste bok. Det är vid ett
tillfälle då han känt en frestelse att
sammanställa tvenne händelser, att blanda dikt i
sanningen och av den dagen göra »en stor
dag», ett patetiskt drama. Men han hejdar
sig, ty han vet att dessa händelser icke
tilldrogo sig samtidigt — och vad han
därtill vet är att det inte ligger för honom
att vara dramatisk och högtravande. Denna
»försyn för sanningen» är det också som
ger karaktär åt hans språk. Mer
genomtänkt och naturligt skriver ingen av våra
författare, och detta språk är höjt till stil,
om man med stil menar ett sant och fullt
uttryck av en utpräglad personlighet.
Och så till kärnan, visdomen i dessa
berättelser om hemmabyarnas folk. Det
har legat Hans Larsson om hjärtat att säga
att människorna äro förmer än frågorna,
än filosofiska problem och sociala tvister,
att det som de ha gemensamt är större än
det som skiljer dem. Vad en människa är —
Vår Herres goda eller skröpliga skapelse —
är sällan, kanske aldrig, förargelseväckande,
men väl vad hon »vill vara, envisas med
blodigt allvar att spela». Det är väl
ungefär vad Goethe säger: människorna äro si
och så, men en ärlig karl med friskt sinne
kan leva drägligt nog bland dem. »Det
gör gott å va ibland folk», tycker Sven
vid Häcken. Han har varit sträng, gått på
läsarmöten, men blandat sig i världens
lekar igen och sitter nu i ett bänkhörn
och lyssnar till gillesstojet. »Och jag ska
si, når en själv är med inne ibland dom
så är det inte så farligt som det ser ut
till.» I slutet av Hemmabyarna beklagade
dess författare att han inte i samlingen av
»mannar» fått med någon som var bärare
av en idé, och i Idéerna i Stabberup tog
han skadan igen. Den nya berättelseboken
åter är »idélös», och det är säkerligen
ingen som vill ha den annorlunda. Det
förefaller mig som om Hans Larsson ännu
bättre än förut levt sig in i sina byamän
och deras tankegångar, passat in i den
miljö varur han en gång sprungit fram.
Under en rubrik hämtad frän en novell av
Ola Hansson, Vägen till livet, mediterade
han i sitt författarskaps början över »färden
från borta till hemma» och citerade
novellens ord om mannen som önskade att hans
sista minne måtte bli detsamma som hans
första, att han som gubbe måtte få sitta
såsom han satt som barn på trappan
utanför sin friesiska fädernegård: att hans liv
skulle spänna sig som en regnbåge mellan
dessa båda punkter. Hans Larsson har gått
vägen bort och hem igen, han har på ett
ovanligt sätt bevarat sammanhanget i sin
utveckling.
I karakteristiken av mor Elna, från
vilken vi utgingo, är det slutligen ett ord
som bör understrykas. Det är själstonen,
som man plötsligt kan höra klinga i ett
eller annat ord, om man har öppet öra.
Författaren är mindre angelägen om att
se människan för sig sådan hon ter sig
med hull och hår, i drag och klädsel, än
att lyssna till denna ton och se en skymt
av själen sådan den verkligen är. Han
samlar detaljer och klarlägger, men allt
detta för att vara redo i intuitionens
gynnsamma ögonblick. Härav följer att man
hos hans människor finner mindre av
gestalten än sinnelaget, att de ofta bara
skymta för vår blick; i varje fall kräves
det av läsaren här mera än vid direkt och
konkret berättande. Det må emellertid åter
betonas att Hans Larsson funnit den form
som är hans egen, och att invändningar
därför inte ha något att säga. Det finns i Per
Ståstdräng pärlor av meditativ konst, framför
alla berättelsen »Han med hästarna» med
sin ängsdoft och sin mjuka folkviseton.
126
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
