Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
och lustig både i gamla meningen vacker
och i den nuvarande muntrande, så att
man fick sitt skratt, om också ibland på
andra ställen än författaren hade tänkt sig.
Gamle Spegel skriver: »Lustljuvlig Venus
har them henne nog berömma», och så
tänkte redan rektor Asterophorus och låter
den eljest så hyllade skönhetsgudinnan, som
har betänklig likhet med fru Lusta, få rätt
illa påskrivet. Det är de dygdädla
mamsellerna Diana och Vesta som Pyramus och
Tisbe ägna dyrkan, vilket har det goda
med sig, att de, sedan Herkules hjälpt dem
att skrämma bort Charon, återuppväcka de
två älskande självspillingarna.
Tisbe är det första svenska profana
lustspelet och torde direkt gå tillbaka till de
av engelska skådespelare under 1500-talets
slut och 1600-talets början i Tyskland
spelade för-Shakespeareska dramerna.
Asterophorus, som — det vet man — omkring
1600 reste i Tyskland, har säkert där sett
dylika pjeser och därefter skrivit en på
svenska. Hur såg det ut på rådhussalen
i Arboga 1610, då djäknarna, något
rustika skådespelare, agerade »denna hedniska
comedia»?
Djäknarna voro vid den tiden då Tisbe
gavs, innan konkurrensen med Västerås
något decennium efter började, i Arboga
omkring tvåhundra till antalet, varav flera
stockholmare. De hade lockats dit av
skolans stora rykte. En av Arbogas söner,
Erik Wettergren, har meddelat mig, att
deras uppförande ej i allmänhet förtjänade
laudatur, ty man idkade utom ständiga
blodiga slagsmål också tjuvnad och
naturligtvis även skörlevnad. Djäknarna hade
under en termin vid i6oo-talets förra hälft
sina intressen delade mellan grammatiken
och en person vid namn Annika vid bommen.
Prologen sätter en genast in i
stämningen.
Guds Nåde och Barmhertighet
Ware mz eder i ewigheet,
Som här församblade wara kan
Adel, oadel, quinna och man,
Ehwadh thz ähr lecht eller lärd
Hwar och en uthi sitt verd.
Stycket uppfördes denna gång i absiden
i Nordiska museets hall och spelades till
förmån för Artur Hazelius fonden av
scho-lares — ohistoriskt men lyckligtvis av båda
könen — från Stockholms högskola. Det
var naturligtvis ursprungligen en helt annan
uppsättning. Man hade inga dekorationer
men lade an på dräkterna. Här var stycket
uppsatt i någon sorts fantastisk
stilblandning. Troligen hade den unge lymmel
som spelade Tisbe i Arboga iförts en
tunnkrinolin från 1600-talets början; här yar
Tisbe klassisk åtminstone till hårklädseln,
och hovmästarinnan Tuscnelda hade
utstyrts som en kvinna från en Memlingtavla,
vilket helt säkert skulle väckt häpnad i
Arboga. På Nordiska museet var fonden
målad som en tapet, halvt orientalisk, halvt
svensk bondmålning. Den var fantasifullt
gjord av Forseth och glänste i någon sorts
mystik färgprakt. Själva scenanordningarna
anses av våra främsta teaterkännare icke
heller höra till 1600-talsteatern. Men lyckat
blev det hela i alla fall med sin naivitet
och fantasi och med vissa versrader, talande
om nyutsprucken svensk naturkänsla samt
med den egendomliga parallella
användningen av kristen och antik uppfattning.
För litterära och kulturintresserade var
stycket i allra högsta grad fantasieggande,
och d:r Per Lindberg hade inlagt stor
förtjänst vid iscensättningen såsom han fattat
den. Den intelligenta truppen, lyckligtvis
amatörer och icke yrkesskådespelare, ty
stycket var dock ett skoldrama, hade
nedlagt stor entusiasm i arbetet, om man också
främst bör framhålla Tisbes skönhet och
Pyramus’ klädsamma naivitet, då han sårad
av Venus’ pil gick så långt i avsvärjandet
av sin forna kyskhet, att han till och med
ville städa i jungfrukammare:
»Jagh will migh i frustugan gifua;
En iungfru knecht lyster migh blifua,
Att wara der en trogen dräng,
Vpreda frökers och iungfrwers sängh.»
Hans förtrogne, Felix, blev med fog något
häpen åt denna förvandling men uttalade
sig med ett så betagande vackert organ,
att denna biperson intresserade särskilt.
Både vad gestalt, röst och uppträdande
beträffar var Herkules alldeles dråplig i sin
maskulinitet men trots detta hövisk, då han
förbindligt tackade gudinnorna Vesta och
Diana för gott »omgenge». I likhet med
de yngsta och bråkigaste av åskådarna i
Arboga, som 1610 åsågo urpremiären,
tyckte jag alldeles särskilt mycket om det
djävulska syskonparet Holfredh och Jarib,
häxan och ett troll med lejonfäll, vilket
174
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
