- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
181

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Shakespeares kvinnor

modernt, i likhet med de unga flickorna
själva. Det är inte många av dem som
tyckas ha en mor, och detta är utan
tvivel dramatisk konvention, för när det
blåser kärleksvindar, äro mödrarna bara
i vägen. Konvention eller icke,
Shakespeare tyckte om det och ville ha det
så. Ett framstående undantag finns det,
i Romeo och Julia, och det betyder
oändligt mycket för våra känslor inför Julias
tragedi att hon ännu bara är en flicka,
har en mor som tänker för henne och
sin gamla amma som ännu passar upp
på henne, då hon kastas in i plötslig
mognad genom sin lidelse för Romeo.
Hade hon, som de flesta av Shakespeares
unga kvinnor, varit överlämnad åt sig
själv, kunde vi ha velat ha en smula
mera världsklokhet.

Det är en lustig lek att plantera ut
mödrar i dessa skådespel och gissa hur
det skulle gå. Om Desdemona hade haft
en mor, är det säkert att Othello hade
varit en mycket mera sällsynt gäst i
hennes fars hus i Venedig och att Desdemona
ingått ett tryggare och mera normalt
giftermål. Det är inte lätt att ens tänka
på Miranda med en mor; ty denna
hjältinnas hela idé är grundad på att hon
aldrig hade känt en mor. leke endast
Miranda, utan Prospero och hela ön
förvandlas till absurditeter vid Fru Prosperos
fruktansvärda ankomst. En magiker med
en hustru är icke något lätt
tankeexperiment, och Prospero en maisonette leder
alltför våldsamt tanken på något
Robinson-äventyr med Caliban till Fredag.

En Rosalind, en Portia, en Beatrice
behöver naturligtvis ingen mor, och de
tyckas heller inte önska sig någon sådan.
De förefalla sannerligen att ha bra litet
bruk för föräldrar av någondera sorten.
De flesta av dem ha en far. Shakespeare
och andra dramatiska författare föredraga
fäder framför mödrar, antagligen därför
att de äro mindre i vägen. Det är en av

de stora fördelarna med en far, sedd ur
denna synpunkt, att han är så mycket
borta. Ibland förbigås han även när han
finns till. Vi ha till exempel Julia i Två
ungherrar från Verona, och vi skulle ha
väntat mera hänsynsfullhet av henne. Att
hon har en far få vi veta endast genom
hennes kammarjungfru: »Min fröken»,
säger hon, »middagen är färdig och er far
väntar.» Detta är allt vi någonsin få veta
om den gamle herrn: att han en gång fick
vänta på sin middag. När Julia besluter
sig för att förklädd lämna sitt hem, skulle
man tycka att hon åtminstone borde låta
den gamle mannen få en hälsning.
Ingalunda. Hans namn blir aldrig nämnt.
Åt dig, säger hon till sin
kammarjungfru,

Åt dig förtror jag allt som tillhör mig,

mitt gods, mitt husgeråd, mitt goda rykte.

Julia klarar sig genom att ignorera sin
far, men Rosalind, Orlandos älskade, är
mera ogenerad. När hon möter sin
lands-förviste fader i Ardennerskogen (och
naturligtvis känner han inte igen henne,
därför att hon är klädd i gosskläder),
kastar hon sig då i hans armar, likt den
nödställda dottern i en senare tid, och
snyftar fram sin historia mot hans axel?
Nej, det gör hon inte. Jag mötte hertigen
i går, anmärker hon till sin vän Celia,

och råkade ut för ett strängt förhör av honom
Han frågade mig av vad härkomst jag var; jag
svarade »av lika så god som ni»; då skrattade
han och lät mig gå. Men varför tala om
föräldrar, då det finns en sådan man som Orlando.

Vad än föräldrar må tänka, då de
skaka på huvudet över den yngre
generationen — och när ha icke föräldrar gjort
det? -— så råder det inte tvivel om att
Rosalind hade rätt.

Shakespeare har naturligtvis icke
inskränkt sig, ens i komedierna, till denna
enda hjältinnetyp, fastän det är tydligt
att detta är det slag av kvinnor han

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0209.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free