Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakespeares kvinnor
om att möta. De hejda världen, dessa
kvinnor, genom att hänga sig om halsen
på den, så att det beror av världens lynne
och icke av dem själva, om deras slut
skall bli tragiskt eller ej. Shakespeare
kände för dem, och om de slutade tragiskt
hade han medlidande med dem och väckte
vårt medlidande med dem. Men de
kvinnor han beundrade och älskade att
porträttera voro de som togo sitt öde i
egna händer och som i tal och tanke
lika mycket som i känsla voro männens
likar eller dem överlägsna.
Jag har lämnat stora luckor i min
katalog över Shakespeares kvinnor. Imogen,
Perdita, Cordelia och så många andra
kunna rättvist klaga på mig; men jag
nämner åtminstone deras namn nu. Lady
Macbeth ensam fordrar en essay, och
Cleopatra en hel essay-samling. Men den
skulle jag aldrig våga skriva. Jag lyfter
på hatten för hennes »tusen nya
retel-sers behag» och går litet hastigt förbi.
Jag har med avsikt valt att
huvudsakligen tala om de unga och härvid
betona två distinktioner som Shakespeare
överallt tycks göra: mellan männens och
kvinnornas karaktärer under givna
omständigheter, samt mellan de egenskaper
som leda till framgång eller misslyckande,
till lycka eller tragedi, i det stora
äventyret i en kvinnas liv. Shakespeare var
i dessa frågor mycket modern. Det har
tagit oss nära 300 år att hinna ifatt
honom.
I betraktande av vad Shakespeare
gjort för kvinnorna anser jag att
kvinnorna gjort förvånansvärt litet för
Shakespeare: jag menar i fråga om skrivna
tolkningar av honom och studier av hans
karaktärer. På scenen tolka de honom
naturligtvis beundransvärt och ha gjort
det i alla tider under dessa 300 år; men
utanför scenen nästan aldrig. Vi vilja
ha båda slagen av tolkningar från dem.
Hans komedier äro ett enda fråssande i
kvinnlig överlägsenhet, en feministisk yra.
Han har gjort kvinnorna större ära än
någon annan dramatisk författare, med
undantag möjligen av Moliére. Och dock
ha nästan inga kvinnor på hans verk
inriktat den analytiska skärpa som
tillhör deras kön och som de dagligen öva
i varje salong i Europa på sina bekantas
karaktärer. Jag kan erinra mig en enda
engelsk författarinna i modern tid, som
skriver om Shakespeares kvinnor så som
en kvinna i vilken salong som helst talar
om en annan: Mary Coleridge, som
dog för ungefär sjutton år sedan; och
hon skrev ingenting direkt om
Shakespeare utan endast några uttalanden här
och där, i dagböcker och brev,
karakteristiskt kvinnligt.
Jag beklagar verkligen att kvinnor ha
skrivit så litet om Shakespeare, och jag
lovar dem ett storartat mottagande från oss
män, om de blott vilja sätta på papperet
vad de verkligen tänka om Shakespeares
män och kvinnor. De ha ett vitt fält att
välja från, och det är bara ett enda av
alla dessa trettiosju skådespel som jag
skulle råda dem att undvika, det enda
Shakespeare-drama, tror jag, där de
omöjligen kunde lyckas: jag menar Henrik
IV, eller Falstaff-dramat. Själv har jag
alltid betraktat detta skådespel som
Shakespeares ersättning till männen för
hans sätt att behandla dem i sina
komedier. Där, i komedierna, är det, som vi
sågo, alltid damerna som vinna, och jag
tror vi äro överens om att de förtjäna
sin seger. Men det är en lätt seger; ty
de unga männen äro aldrig riktigt
naturliga, vilket är detsamma som att säga
att de aldrig visa sig från sin bästa sida.
Ar det rent av möjligt — jag
framställer antagandet i alf blygsamhet — är det
möjligt att kvinnorna äro som bäst i
blandat manligt och kvinnligt sällskap,
men männen däremot göra sig bäst till-
183
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
