Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Shakespeares kvinnor. Av George Gordon. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Shakespeares kvinnor
gär smak hysa en besynnerlig och
överdriven förkärlek. Man kan kalla dessa
scener i Henrik IV rökrummet i
Shakespeares drama: en liten vrå i huset, där
männen få släppa sig lösa och vara blott
och bart män.
Alla stora författare föra
människoandarna närmare samman; men
Shakespeare har mera än någon annan
författare i världen visat litteraturens
universella makt, dess makt att övervinna
alla skrankor och hinder, de må utgöras
av tid, avstånd eller ras. Alla
människor äro överens om att denne
engelsman mera levande och träffsäkert än
någon annan har uttalat människohjärtats
hemligheter, och den som gör det har
fört mänskligheten ett stort steg framåt
mot fulländningen, mot den tid —■
om den någonsin kommer — då alla
människor skola vara bröder och alla
nationer vänner. Shakespeare var varken
predikare eller politiker, och han levde
för länge sedan. Han predikade varken
det allmänskliga broderskapet eller
nationernas förbund. Men han såg med sina
vänliga och forskande ögon och
upptäckte att vi alla äro barn — svaga,
vilseledda och en smula löjliga barn —
av samma mor, att vad våra huvuden
än må hitta på, slå dock allas våra
hjärtan på samma sätt. Han predikade icke
broderskap, därför att predikan inte var
hans åliggande. Han var konstnär, och
han gjorde något som var konstnärligare
än predikandet. Han var en broder till
alla människor, och i den stora
festprocession av mänskligt liv som vi kalla
Shakespeares drama — bredvid Hamlets
lik, under Julias fönster, i domsalen i
Venedig med Shylock, vid Desdemonas
dödsbädd — kommer han alla människor
och nationer att känna sig som ett.
Shakespeare är i dag icke blott en
engelsk utan en internationell författare,
i
och utan tvivel har Englands
internationella betydelse bidragit att göra honom
härtill. Men detta är helt naturligt endast
en liten del av förklaringen. Det som
anden tillhörer verkar icke på sådana
vägar. Det är ingalunda de största och
mäktigaste nationerna som nödvändigtvis
frambringa de förnämsta författarna;
litteraturen beror, Gud ske lov, av annat
än folkmängd eller pengar eller
kanoner. Det är mera än 300 år sedan
Shakespeare levde, och det England han
levde i var en liten och kringströdd
nation, en nation på fem eller sex millioner
själar som han studerade och älskade
och skrattade åt, efter engelsmäns sed.
Ty de vilja skratta åt sig själva en
smula allt emellanåt för sina själars väl,
och de skämta om ting som de skulle
ge sitt liv för i nästa ögonblick — sitt
land, sina landsmän och allt det de älska
högst. Varför? Jag antar att det är ur
någon känsla av tillbörlighet och
proportion för att de ej, såsom några nationer
vilka historien känt, skola frestas till
överdriftens och skrytsamhetens synd och till
en dåraktig egenkärlek. Shakespeare har
varit föremål för mycket forskning under
de sista hundra åren, både på Europas
kontinent och i Amerika. Man skulle
kunna belägga gatorna i hela den svenska
huvudstaden med de böcker som skrivits
om honom och ändå ha några över.
Författarna till dessa böcker ha många av
dem varit lärda män, och deras arbete
har sitt stora värde, men man kan inte
läsa tio sidor i de flesta av dem utan
att upptäcka att de inte ens börjat
förstå den förnämsta läxa som Shakespeare
har att lära oss. Det är en läxa om
komediens anda, om humor och
fördragsamhet, om att kunna se saker och ting
från båda sidorna och icke taga sig själv
alltför allvarligt. Fråga vilken engelsman
som helst —■ och i detta ha
engelsmännen rätt att bli hörda — fråga honom,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
