Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Lehmann
farande stängd, och resignerat prövade
han sin lycka för tredje gången: »Det
är det!» — »Vilket det?» frågade
portvaktens röst, och mannen svarade som
det föll honom in: »Det rätta!» Då blev
han insläppt.
Ty helgedomen hade ännu en gång
blivit platsen för nya föreställningar. Gud
hade dolt sig sedan många år —
somliga trodde att han inte fanns till ■—-, och
på människornas hjärtan kunde man inte
längre lita, inte ens då de handlade efter
sina ideal. I helgedomen samlade sig
bristfulla människor i det öppna
erkännandet av det som var rimligt och
riktigt, av det som var sant, det som var
berättigat. De uppbjödo inte längre
någon fromhet för att tro på det otroliga
eller någon sinnrikhet för att med nya
tolkningar hålla liv i föråldrade
symboler. Det heliga var för dem inte något
som fanns, utan något som, i bästa fall,
borde finnas.
Utanför templet levde de inte som de
lärde — men vilka religioners bekännare
ha gjort det?
3-
Religionen, det är, för Lehmann
åtminstone, frågan om vad människan i grund
och botten är i den stund då hon
erkänner något andligt värde, något obetingat,
och känner det som ett personligt bud,
till hjärta, men också från hjärta, från
en levande princip, som ger världen själ
och sedelagen värme. Det är därför den
tredje sagan skulle vara honom alltför
abstrakt och formell. Pedagogiken i sin
tur är frågan om uppfostran till den
hela mänsklighet, som icke är hel för så
vitt den inte rymmer både religion,
individualism och samhällelighet. Man talar om
att skolans uppgift är att skänka
allmänbildning, men Lehmann betvivlar detta.
»Nej», säger han rent ut, »skolan skall
inte verka allmänbildande, den skall först
och främst verka utvecklande, och man
skall inte lära sig ditt och datt i en skola,
man skall lära sig att arbeta.»
Vi ha, i detta land åtminstone, gott
om praktiska pedagoger av Guds nåde,
men vi ha inte lika gott om pedagogiska
tänkare, som se problemen oavhängiga
av gruppmeningar, särintressen och
fackliga traditioner. Edv. Lehmann hör till
de få och till de främsta. Det finns fel i
den moderna skolordningen; ett av dem,
och det lättast avhjälpta, är att någon
får bli lärare utan att ha läst igenom
Lehmanns bok om Barnlärdom och
ynglingaliv (möjligen med undantag av sista
uppsatsen, som innehåller ett något
obestämt folkhögskoleprogram). Ville man
ta Brytningstiden och Uppfostran till
arbete på köpet, så desto bättre.
Lehmann bevarar också som
pedagogisk författare något av sin
protestan-tisk-pragmatiska misstro till de alltför fixa
resultaten och något av sin romantiska
förkärlek för människan sådan hon är.
Många böcker nu för tiden framlägga
meningar om hur ett skolväsen bör vara
inrättat. Politikerna anse att det bör
passa till partiprogrammen, pedagogerna
anse att det är bra som det är, och
vetenskapsmännens åsikt är att det skall
tjäna som förberedelse för universiteten.
Lehmann har en annan tanke i saken:
att skolväsendet skall passa för dem som
gå i skolan.
Han utgår inte från kurserna, utan
från dem som skola läsa kurserna. >’Det
är ett av mina älsklingsnöjen», säger han
någon gång, »att spekulera över
problemet om vem som har uppfunnit de
gängse skolkunskaperna. Vad är det för
ett världsgenomskådande och
världsbe-fallande geni som har gjort det till en
bjudande nödvändighet, som alla böja
sig för, att man skall veta var
Valpa-raraiso ligger och när Henrik fågelfän-
191
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
