Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
bok om Danmark’; den är i viss mån
också en bok om Sverige.
Man kan invända att om dilemmat är
sådant som Lehmann framställer det:
att demokratien är etiskt berättigad, men
ogynnsam för en materiell och
intellektuell högkultur, så är det både
olyckligt och olösligt och låter sig näppeligen
hjälpa med de medel, han föreslår: en
förändring av folkets ideal, uppfostran
och ekonomi. Demokratiens teoretiska
underlag är Kants fordran på att varje
människa skall behandlas inte bara som
medel utan tillika som ändamål i sig,
men utan »medel» kan man varken föra
krig eller odla toppkultur. Det är
mycket möjligt, att motsättningen verkligen
ligger på detta skäligen tröstlösa sätt,
och i så fall är det föga vunnet med
att man hänvisar den ena rivalen,
demokratien, till »hjärtelivet» och den andra,
»elitprestationen», till samhällslivet. Det
finns motsatser som icke låta sig
utjämna.
Edv. Lehmann vill utjämna motsatser,
inre nationella, men också z«A?r-nationella.
Få ha skrivit bättre om en nations
väsen än han. Nation, bestämmer han i
en uppsats, det är inte endast ras eller
landskap, utan gemensam historia och
enhetlig kultur. Nationens sammanhang,
det är »strömmen från dåd till minne
och från minne till dåd». Så länge det
finns nationer, skall det finnas krig.
Vapnen kunna läggas ner och svärden
smidas om till plogbillar, som man spått
— »som om man inte kunde kämpa
med spadar och plogjärn, ja, med
skördemaskiner och tröskverk, även om de äro
gjorda av maskinkanoner och
pansar-automobiler».
Så länge det finns nationer, ja —■ och
Lehmann är inte den som vill utrota
dem. Han är för mycket individualist
för att vilja släta över naturliga
olikheter, späda ut det genuina och beskära
det originala. Redan på skolbänken
drömde han över ländernas skilda kynnen,
och som man har han genom självsyn
lärt känna dem intimare än de flesta
och uppskatta dem allsidigare. Det är
därför som han trots allt hoppas på
bestående fred i »det lilla hörn av den
stora världsön, som geograferna kalla
Eurasien». »Borde man icke», frågar
han, »hos alla europeer uppväcka en
känsla, som kunde kallas europeisk
patriotism, liksom man en gång har väckt
de andra patriotismerna, lokala och
nationella, till liv, och senare, då man såg
att dessa blevo för små, har blåst till
samling på större fält: Italiens enhet,
Tysklands enhet, skandinavismen,
pan-slavismen?» Då skulle den tid komma,
då den lille terriern inte bet sin stränga
matmor i kjolen, och den lilla
tomtegubben inte behövde känna sig otrygg
för pudeln — om han mot förmodan
gör det.
Det finns nämligen, säger Lehmann,
likheter som binda europeer samman:
likheter i kultur, religion och
hedersbegrepp. Det är mindre som skiljer Goethe
från en galizisk bonde än från en högt
bildad kines. På det fundamentet vill
Lehmann basera samhörighetskänslan.
Han är patriot, och hans hjärta är
förankrat »i danske farvande», men från
varje form av provinsialism, intellektuell
och politisk likaväl som estetisk, är hans
natur fjärran. »Det skal göres forbandet
godt for ikke at blive kedeligt» är hans
summariska omdöme om dialektprosan
och om de samvetsgranna
beskrivningarna av ett bageri eller en bondgård.
Han är inte någon beundrare av dem
som i andlig bemärkelse aldrig ha
kommit utanför stugoknuten. Det finns
ställets och vägens män också i kulturell
bemärkelse, och Lehmann hör
oförän-derligen till de senare. Den författare,
som han uppenbarligen beundrar mest,
96
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
