Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Edvard Lehmann. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Edvard Lehmann
är den på en gång mest danske och
mest internationelle av alla: H. C.
Andersen. Hans essay om »H. C.
Andersen hin primitive» i Allmogeliv och
äventyr har intim ömhet och öppna, oväntade
perspektiv. Den är ett konstverk, ett
mästerverk.
5-
Kristendomen gör oss oavhängiga av
tiden, säger Lehmann någon gång och
med en viss personlig rätt. Han har som
teolog i någon mån kommit att stå
oberoende av de aktuellaste strömningarna,
som på de senaste femtio åren ju
näppeligen ha varit av religiös art. Men han
har också i flera delar av sin gärning
gått utanför århundradets teologiska
traditioner. Hans »vägar» ha fört honom
längre än kollegerna, och det är tre stora
namn, som man inte kan underlåta att
nämna för att förstå hans orienteringar.
Det är Luther, Rousseau och Carlyle.
Essayistiken, Brandes’,
brandesianer-nas och antibrandesianernas konstart, har
stått högt i både Danmark och Sverige
under det gångna halvseklet, vare sig
den följt eller förföljt mästarens
intentioner. Det är skada att Lehmann har
samlat så få av sina essayer i bokform,
ty man kan ifrågasätta om det finns
särskilt många eller ens någon av de
nordiska böckerna i genren, som har samma
vidd och vikt som den essaysamling
Lehmann har givit ut:. Män och deras
tro. Framför allt genom tre uppsatser:
Luthers renässance, Rousseau och
Car-lyles religion. Den om Pascal har inte
lika mycket att ge, ty en matematiker
och dogmatiker har legat mindre väl till
för Lehmanns penna, och uppsatsen om
general Booth är en sympatisk men mera
flyktig redogörelse, byggd på »herrns
med dammvippan» stora biografi. Främst
av alla står teckningen av Rousseau.
En rikare, riktiga-e och rättvisare karak-
I
teristik av medborgaren Rousseau och
det ömma hjärtat Jean-Jacques finns
knappt ens i fransk litteratur.
Lehmann återkommer ofta till Rousseau.
Från honom har han lärt sin pedagogiska
grundprincip, sin förkärlek för vad som
är naturlighet och mänsklighet. Han
kritiserar hans extremiteter, men vänder
förr eller senare tillbaka till hans
utgångspunkt. Från Luther har han lärt en
annan sak: det som reformatorn själv
bestämde med orden »en kristen människas
frihet». Då Luther stod och hamrade
på sin kyrkodörr, säger Lehmann med
en personlig turnyr, var det inte, som
det i regeln är, för att komma in genom
dörren. Det var för att komma ut.
Protestantismen har sen dess byggt nya
avbalkningar för liv och tanke, men vi
fortsätta Luthers verk om vi behålla
friheten. Från Carlyle slutligen har han
lärt sin fordran på arbete, allvar, realitet,
sitt praktiska och pragmatiska synsätt
också i andliga ting.
Men Lehman är egentligen inte själv
besläktad med dessa män. Han har
ingenting av Luthers frodighet och
stridslystnad, av Rousseaus sentimentalitet, av
Carlyles profetton. Varje framstående
författare har dock gärna en av de allra
största författarna som han är lik, ty
typerna växla mindre än man skulle tro.
Ser man på Lehmanns åskådning, så
hör han till de religiösa och romantiska
typerna, för vilka »Gefühl ist alles»;
ser man på hans skepticism, hans
intelligens, hans rörlighet som forskare och
hans världsmannaintresse, hans klara,
kvicka, behagliga och i bästa mening
upplysande stil, så får man mera
intellektuella associationer. Det finns något
hos Lehmann, som för tanken till
Erasmus Rotterdamus, kosmopoliten,
poly-historn, den grundlärde kåsören,
skeptikern, som har skrivit
uppbyggelseskrifter. »Fruktlöst att vilja skildra denne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
