Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Kallimachos’ femte hymn. Pallas’ bad. Översättning av Elof Hellquist
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
KALLIMACHOS’ FEMTE HYMN
Pallas’ bad.
Denna i stort sett dramatiska dikt av en i forntiden ryktbar författare, som i denna årgång av
Ord och Bild varit föremål för en ingående framställning, kan knappast kallas en hymn i
egentlig mening, även därför att den är författad på elegiskt versmått.
Läsaren försättes vid diktens början till platsen framför Athenetemplet i Argos. På en bestämd
dag förde Argos’ kvinnor i högtidlig procession Athenes bild och Diomedes’ sköld till floden
Inachos att där bada dem. Bilden är det i anmärkningen nedan omnämnda palladiet, som Odyssevs
och Diomedes bragte från Troja till Argos. Tvagningen av gudinnans bild eller idol är en
frukt-barhetsrit, som har synnerligen talrika motsvarigheter å andra håll, i Plynteriafesten i Athen, i
Kybelekulten i Rom, Nerthusbadet hos forngermanerna o. s. v.
Emellertid har skalden i dikten företagit den ändringen, att det är gudinnan själv och ej
hennes bild som badas. Om dikten verkligen författats för den argiviska Athenefesten, såsom
många taga för givet, måste sålunda anses ovisst. Snarare bör i stället denna fest betraktas
blott som utgångspunkt för den epifani, som här framställes.
Själva hymnen bildar egentligen ramen till berättelsen om gudinnans vänskap till nymfen
Chariklo samt om huru dennes son Teiresias oförvarandes kom att se dem i badet, till straff
varför han beslogs med blindhet. Då modern bittert beklagar sig över sonens öde, tröstar henne
Pallas med att erinra om den ännu grymmare lott, som av en liknande anledning kom Aktaion
till del, och utlovade åt Teiresias en ärorik framtid som siare.
Hymnen slutar med sedvanlig hyllning och bön.
Kommen Athene till hjälp, ty den höga gudinnan vill bada,
kommen I alla, ty ren märker jag fjärran ifrån
heliga hästarnas fnysning, och ren står den mäktiga färdig.
Tärnor, o skynden Er hit, skynden, I lockiga mör!
leke hon unnar sig ro att två sina väldiga armar,
först från hästarnas flank leran hon tvättade bort;
icke ens då när från striden hon vändt med de vilda giganter,
fast av en drypande smuts vapnen betäckta hon såg.
Först då av allt hon löste från vagnarna hästarnas nackar,
io men i Okeanos’ svall svetten hon torkade av,
och ifrån munnarna sen, som ivriga tuggade betslen,
tvådde hon bollar av skum, fragga som klibbat sig hop.
208
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
