Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett Marockominne. Ur dagboksanteckningar under resa i Algeriet och Marocko. Av L. Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
L. Sparr
Endast en dansk anmäler sig. En
gladlynt, godmodig dansk, som tyckes
förtjust över tillfället som erbjudes att få
tala modersmålet. Han har varit i Canada
och såsom canadensisk soldat vid
fronten i Nordfrankrike deltagit i
världskriget. Nu har han tagit värvning i
främlingslegionen på fem år. Han finner ej
tjänsten allt för hård, trives bra och
hoppas på att med legionen efter
tjänstgöring i Marocko bliva sänd till Tonkin
och få se mera av världen. Det är
enligt hans mening ett praktiskt sätt att
lära sig franska, såsom det varit att lära
sig engelska i canadensiska armén. Tyska
får han även antagligen på köpet, då
största flertalet av legionärerna utgöras
av tyskar.
Det lilla tåget rasslar vidare. Vägen
är fängslande vacker och timmarna flyga.
Vi omgivas av en betagande blomprakt.
Vild reseda och gula prästkragar täcka
stora fält, och luften är fylld av
vällukter. Skära convolvulus hänga i stora
knippen ned för dikeskanterna och
mörkröd vallmo blodbestänker marken.
Men nu kommer plötsligen ett litet
avbrott i resan. Det lilla loket har träget
och flitigt pustat och stånkat uppför en
lång stigning. Farten minskas, tåget
stannar, rycker till några gånger, och där stå
vi mitt på en stor slätt omgiven av
böljande blådisiga bergkammar. Alla hoppa
av tåget, nästan glada över detta lilla
avbrott i den trots allt enformiga resan.
Vattnet befinnes hava tagit slut, och med
den återstående skvättens hjälp sätter det
lilla loket i väg till närmaste station att
förnya sitt förråd. Tiden fördrives med
blomplockning, promenerande och
samtal. Vår dansk håller sig troget till oss,
plockar en stor bukett härliga blommor,
vilken han ridderligt överräcker till min
reskamrat.
Borta vid synranden stiga emellertid
små vita rökmoln mot bergens bakgrund,
och snart är åter vår lilla ånghäst hos
oss. Tunga moln draga över dalen, och
då vi närma oss El-A’ioun där
middagsmålet väntar smattrar regnet på
kupétaket. De stackars marockanerna mellan
lådorna och balarna på den efterföljande
lastvagnen se frusna, smutsiga och grå
ut. Deras vita burnuser och granna
trasor passa ej för regnväder. Legionärerna
sitta undergivet uppkrupna på sitt
lastflak med uppknäppta kragar och så gott
sig göra låter skyddande sina vapen för
vätan.
El-Aioun är numera en oansenlig liten
ort med omkring 1,000 inbyggare,
boende till största delen inom »kasbans»
(fästningens) murar, vilka på ett
förvillande sätt påminna om Visby ringmur,
en företeelse som vi sedan ofta skola
möta på vår väg genom Marocko.
Kas-ban anlades av Moulay Ismai’1 på
elvahundratalet, till skydd för den stora,
förbi densamma gående förbindelsevägen
mellan östra Nordafrika och Atlanten.
Regnet skvalar ned i de sopptallrikar,
som man med vänligt förutseende ställt
upp på långa bord under ett tält med
sållartat tak utanför stationen. Dess
matsal är nämligen ej ännu färdig. Våra
upprepade böner om måltidens
förflyttande till vad som finnes av matsal
förklinga ohörda av en ung dam i mycket
korta kjolar och små förtjusande skor,
som hon på inga villkor vill utsätta för
beröring med lervällingen. En liten
arabflicka förmås slutligen att i sina
smutsiga skynken inflytta hela
middagsattiraljen bland hyvelbänkar och spån, där
vi under stor munterhet intaga vårt
utspädda middagsmål.
Lastvagnen med infödingarna lämnas
kvar i El-Ai’oun, och vi skramla iväg
under det ihållande regnet mot Guersif,
målet för dagens färd, där vi skola finna
nattlogis. Närmast efter oss komma nu
legionärerna. Obekymrade för det skva-
i6~
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
