Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Ett Marockominne. Ur dagboksanteckningar under resa i Algeriet och Marocko. Av L. Sparre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett Mar o c ko m in n e
hett vatten, och när sockerbiten smält
ned instoppas en knippa färsk mynta.
Resultatet blir en myntadoftande och
myntasmakande sockerlag.
Mätta och dästa började vi nu ägna
någon uppmärksamhet åt vår omgivning,
något som vår av ritten väckta vilda
matlust och omsorgen att skydda våra
yttre omhöljen för det drypande flottet
förut ej medgivit. Vi sågo då huru den
återstående delen av fåret bars bort till
det i en grupp samlade byfolket. Män
och ynglingar bildade en tätt packad
hop av bruna ryggar, vita turbaner och
svarta huvuden. Fåret ställdes mitt i
högen på marken, varifrån de nyss
dit-förda resterna av pannkakor och höns
spårlöst försvunnit. Ringen slöts snabbt
omkring fårkroppen, som med
svindlande hastighet gick sin förintelse till
mötes. Det behövdes ej mer än några
korta ögonblick för att utplåna alla
spår av detta lika oväntade som
välkomna kalas.
Vi hade ännu den obligatoriska
cous-cousen kvar. Det gick
litet trögt att få ner de
torra, starkt pepprade
grynen, men det lyckades
dock till slut med tillhjälp
av friskt källvatten och
den starkt doftande
sockerlagen. Att vägra äta
av en rätt hade varit en
grov oartighet och ansetts
som en svår förseelse mot
vanlig nordafrikansk
belevenhet.
I skydd av soltaket
utanför en liten moské, fyra
lermurar med ett grentak,
stor som ett uthus på ett litet svenskt
torp, kunde vi, makligt utsträckta på
marken, betrakta ett häftigt oväder med
slagregn och tordön, som dragit samman
över den lilla dalen och insvept
densamma i en dyster halvdager. Samtidigt
ägnade vi oss åt en lugn och
välbehövlig matsmältning. Då solen åter började
lysa, samlades eskorten och vi stego till
häst. Från våra sadlar bevittnade vi en
episod som gav en levande bild av
vilka ypperliga guerillakrigare dessa
marockaner äro. En av de unga männen i
hövdingens följe fick plötligen syn på
något villebråd uppåt bergssluttningen
vid vars fot våra hästar betat. Han
kastade sig ögonblickligen in bland
buskarna med sitt gevär. Man kunde
då och då se en skymt av hans bruna
djellaba, och ibland stack hans huvud
med den långa hårtofsen upp bland
gräset och de snåriga buskarna. Han
kröp snabbt uppåt, smygande med
kattlik smidighet utefter marken. Slutligen
small skottet, men kaptenen satte vår lilla
trupp i marsch utan att
avvakta jaktens resultat.
Vi började återfärden
utför bergsstigen med
solen sjunkande ned mot
bergens allt mörkare, från
djupblått till gredelint
skiftande konturer, och
snart låg den lilla gula
staden åter för våra
fötter. I den korta
skymningens sista svaga ljus
sutto vi av vid
stadsporten, mätta, trötta och
nöjda med vår lyckade färd.
Taza i april 1922.
223
Ö v e r b y g g d g a t a i Taza.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
