- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
227

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Marionetten och människan

kan man inte slå sig ned och skriva vers
mellan tio och tre.» Hans lyrik speglar
med oförställd uppriktighet stundens
stämning av sorg eller glädje. Därav dess
prägel av äkthet och inre nödvändighet,
därav även dess snävhet och begränsning.
Denna är alltför påtaglig och har alltför
ofta påpekats för att här behöva vidare
behandlas. Den alltför långt drivna
subjektiviteten undgår givetvis ej att verka
monoton, när den ej uppbäres av en större
personlighets idé- och fantasirikedom. När man
framhåller isoleringen och frusenheten i
denna poesi, får man dock ej glömma, att
Bo Bergman funnit äkta tonfall både för
varm medkänsla, stark lidelse och upphöjd
resignation. Vad som räddar hans lyrik,
även där den någon gång kan göra ett
skäligen trist intryck, är den konstnärliga
fullödigheten och den starkt personliga
accenten. Ty just i sin frasfria ärlighet har
även denna subjektiva lyrik sin rätt till vårt
intresse som uttryck för ett särpräglat
temperament och en ur dess symbolik tydligt
utläsbar personlig utveckling.

Som så mycken modern litteratur
samlar sig Bo Bergmans hela diktning kring
konflikten mellan dröm och verklighet.
Hans diktarkynne präglas av disharmonien
mellan drömmarens högtspända idealitet och
den desillusionerade rationalistens skepsis.
Debutsamlingen Marionetterna har ännu hela
sin karaktär bestämd av den akuta krisen,
den första och hårdaste sammanstötningen
mellan drömmens och verklighetens världar,
den ungdomsdesillusion, som väl är
oundviklig i varje modern, någorlunda begåvad
människas liv, tidigare eller senare,
lindrigare eller djupare. Och ju senare den blir
medveten, desto hårdare blir den. För den
trettioårige debutanten i Marionetterna har
den väl inträffat sent och lämnat spår efter
sig för livet. Man erinrar sig gärna inför
Bo Bergmans diktning några ord om denna
kris av en något äldre författare, Per
Hallström, för vars dikt den även varit en
inspirationskälla: »Den går oftare över i
kapitulation än i seger, den kan också dröja
kvar för alltid, oavgjord och klagande, och
då blir lyckan ett meningslöst ord.»

Bo Bergman älskar att framställa denna
katastrof, orsakad av den plötsligt
medvetna oöverensstämmelsen mellan drömmens
världsbild och verklighetens och jagets be-

gränsning, under bilden av ett skeppsbrott,
»det stora ungdomshaveriet». Livet är
piraten, som tvingar drömmens skuta att
stryka flagg (Vårfrost), tjuguårsdrömmarna
äro en laddning, som seglat mången skuta
i kvav (I hamnen). Ännu i den senaste
diktsamlingen återvänder symbolen
(Drömskep-pen). I novellistisk utformning framträder
motivet i Skeppet, berättelsen om skolpojken,
som för att slippa stryk av klasstyrannen
lovar honom ett leksaksskepp, som han
säger sig hålla på att förfärdiga, men som
i själva verket blott existerar i hans fantasi.
Som Scheherazade tvingas han för att
uppskjuta löftets infriande att varje dag dikta upp
nya märkvärdiga egenskaper hos
leksaksskeppet. Och allt närmare kommer dock
den oundvikliga uppgörelsens dag. Hans
ångest växer, och han börjar hata kamraten.
Till sist blir han sjuk. Genom en
tillfällighet undgår han domedagen, men det var
något knäckt inom honom. Han hade
blivit fatalist.

Symboliken är genomskinlig. »Han blev
för mig inbegreppet av allt ont i världen»,
heter det om klasstyrannen.

Dikten Den sovande staden i
Marionetterna berättar om den sköne ynglingen,
som träder fram på torget och blåser i sin
gyllene lur och slår på sin klinga, lovande
sig själv att han skall väcka stadens
invånare ur deras långa sömn, om han så skall
löpa mitt i dödens gap. Men gubbarna
vända sig bara på andra örat och somna
igen. Då kastar han värjan med hån och
spott och letar reda på flaskan och somnar
till sist salig på trappan till katedralen.
Det finns ingen större och skönare lott
än sova bland dem som sova.

Det är den ungdomliga idealismen, som
är beredd att gå genom eld och lågor,
men i stället blott möter verklighetens
köld, och därpå var den inte beredd. Den
sårade idealiteten slår över i cynism och
trött skepsis. Gesten är heinesk, men den
är bittrare och tröttare än hos förebilden.
Ur misstron till drömmen och fruktan för
att låta dupera sig av känslan växer fram
en konsekvent pessimistisk livssyn, ett
bemödande att ständigt hålla i ögonsikte
verkligheten i ali dess intighet och värdelöshet
och ett torrt ironiserande över de svikna
illusionerna. Det blir till en för
Marionettdikterna karakteristisk galghumor, som aldrig

227

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0255.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free