Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Marionetten och människan. En studie över Bo Bergmans lyrik. Av Sten Selander - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sten L inder
Det är därför att han i hennes ögon
sett ett återsken av den egna drömmen,
som hon ständigt lockat hans penna. Det
ljus, som i hans diktning fört en ojämn
kamp mot skuggorna, har han samlat kring
flickebarnets huvud. Hon är själens egen
ljusa och skygga glädje, som aldrig helt
kuvats av marionettvärldens tröstlöshet och
ondska.
I Jungfru Blond och Jungfru Brunett i
Marionetterna överraskar natten jungfrurnas
glada dans i solen; de söka förskrämda
skydd hos mor vid härdens lysande glöd,
men i bakgrunden smyger det mumlande
mörkret: »Ni käraste jungfrur små, jag tar
er väl vad det lider ...» Det är något av
Maeterlinckstämning av ödeshot och rörande
hjälplöshet över den lilla dikten.
I Ett flickebarn i En människa är
koloriten en annan; det hotande mörkret är
borta, och danserskans gestalt avtecknar sig
mot den högblå, solfyllda rymden.
Trots allt är det hon som är hans
diktnings genia. Hon är en Vita nuova-gestalt
från en ljusare värld än marionetternas,
den Stjärnöga till vilken han ställde bönen:
Tag mina händer och led
inig in i ditt ljusa rike.
Stjärnöga, giv mig din fred
och låt mig varda din like.
Den längtan är det levande källsprånget
i Bo Bergmans diktning.
Re s e litt er atttr
Av Frans G. Bengtsson
RAN att ursprungligen ha
varit släkt med epiken, förvandlas
reseskildringen som litteraturart
så småningom till att antaga en
lyrisk karaktär. I den moderna reseboken
är jaget förhärskande; skildringens värde
ligger till väsentlig del i de personliga
broderier som anbringas över ett ofta
ganska tunt substrat av upplevelser och
händelser. Resan som sådan blir i själva verket
något sekundärt, — endast en hängare för
jagets sommarplagg; skildringens
ursprungliga karaktär av berättelse försvinner allt
mera. Den episka resebeskrivningen håller
sannolikt på att hastigt dö ut; dess
massiva volymer med dagsresor och äventyr
och lärda diskurser skola kanske snart höra
helt till det förflutna; de skola läsas som
homeriska kvarlevor från en flydd
kulturform. Förr var en resa ett företag som
bjöd på tillräckligt mycken upplevelse och
primitiv handling för att bilda ett gott
underlag till en sammanhängande berät-
telse; den hade en början och ett slut,
den innebar självständighet, möda och
spänning; framför allt hade resor förr i
världen vanligen något bestämt ändamål.
Tekniskt sett medförde detta för berättaren
en stor fördel: ämnet var upplagt från
början: han hade bara att rakt fram
redogöra för vad som hänt och hur det hela
avlupit, för att strax bli intressant. Det
gjorde strängt taget detsamma, hur viktigt
eller oviktigt resenärens’ mål eventuellt
kunde vara; huvudsaken var att ett mål
eller syfte fanns: först därigenom kunde
resan bli ett ämne för en verklig
berättelse, ett företag där det rörde sig om
misslyckande eller framgång. Alla detaljer
och episoder fingo då sin betydelse och
inordnade sig organiskt i ett sammanhang.
Antikens båda bästa reseskildringar,
Odysséen och Anabasis, äro byggda över några
resenärers envisa försök att komma hem,
— vilket inte är något sensationellt mål,
men ett bra och mänskligt, och ur kom-
Sigfrid Siwertz: Lata latituder. Sthlm, Albert Bonnier.
Bengt Berg: Abti Markub. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner.
Prins Wilhelm: Svarta noveller. Sthlm, P. A. Norstedt & Söner.
Thorsten Orre: Strövtåg i Sahara. Sthlm, Wahlström & Widstrand.
Nils Wilhelm Lundh: En författares resa. Uppsala, J. A. Lindblad.
IIarry Blomberg : Bland vulkaner och varma källor. Sthlm, Wahlström & Widstrand.
232
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
