Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
naturligtvis också mera jordbundna partier,
beskrivningar och intryck i vanligare stil,
men dessa förmå inte i samma grad fånga
intresset, sedan man en gång hunnit bli
inställd på kuriositeter. I bokens sista
avsnitt, som handlar om Kanarieöarna, har
författaren samlat alla sina krafter till en
bländande sluteffekt. Det rör sig om
öar-nas urbefolkning, de nu utdöda guancherna,
ett blont folk av obekant härkomst, som
vållat antropologerna åtskilligt huvudbry.
Somliga ha ansett dem vara berber; andra
ha gissat på någon keltisk folkspillra; andra
ha trott sig i dem återfinna ättlingar av de
sista vandalerna. Författaren dekreterar, att
de voro nordmän, härstammande från
någon vinddriven vikingaflotta. Visserligen
kunde de, när de på tolvhundratalet
upptäcktes, inte bygga skepp, inte ens tillverka
primitiva farkoster för upprätthållandet av
någon samfärdsel från ö till ö; visserligen
påminde deras gudar inte märkbart om
Odén och Thor; visserligen är det
dessutom sant, att deras språk inte alis
verkade norrönt: sådana invändningar lämna
författaren oberörd. Han fastslår utan
tvekan, att Kanarieöarna varit skådeplatsen
för tilldragelser, som till punkt och pricka
motsvarat de första skedena i Strindbergs
De lycksaligas ö, samt målar
vikingagemytets fortskridande pastoralisering med
kraft och glöd; vi få till och med veta,
att det finns runinskrifter i vissa grottor
(inskrifter vilka författaren tråkigt nog glömt
att fotografera, trots att han eljest inte
snålar med bilder); och ofrivilligt gripes man
vid hans flammande framställning av en stor
vördnad för makten hos dessa paradisiska
öar, vilka — även om det inte är så avgjort
att de lyckats förvandla våra sjörövande
förfäder till fridsamma brödfruktätare —
likväl oemotsägligt äga förmågan att
åstadkomma tropiska metamorfoser inom
sen-föddare nordbors eljest så karga fantasi.
Till ett mera autentiskt vikingatillhåll
för oss Harry Blomberg i Bland vulkaner
och varma källor, skildringen av en seglats
till Island samman med sillfiskare samt
färder på hästrygg kors och tvärs över
sagoön. Boken, som är underhållande, lider av
en genomgående disharmoni mellan
innehåll och form. Författarens entusiasm för
Islands forntid och dess sagogestalter är
efter allt att döma äkta; men denna
entusiasm och de därav följande försöken att
frambesvärja det förflutnas skuggor råka
ständigt i konflikt med författarens strävan att
presentera det hela på amerikanskt klatschig
journalistjargon. Någon återhållsamhet i det
fallet vore önskvärd, och litet mera av den
isländska andan skulle kanske med en smula
besvär kunna överbringas till en modern
läsekrets. Så här återger författaren den
kända berättelsen om dråpet på Snorre.
(Gizurr Vite har överfallit honom på hans
gård och snokar som bäst efter hans gömställe.)
»Då kom en man med budskapet, att Snorre
höll sig gömd i källaren, och några av Gizurrs
män störtade dit ner. Det var Simon och Arne.
’Hugg ner gubben du!’ sade Simon. Där stod
Snorre men vidöppna ögon. Han yttrade: ’Inte skall
ni väl hugga?’ — ’Hugg du!’ sade Simon. — ’Inte
skall ni väl hugga?’ skälvde Snorre. Men Arne hogg
honom banesår.»
Det är ganska troget återgivet, men
psykologin blir moderniserad och förflackad
genom författarens stil och accentuering.
Sagan vet ingenting om att Snorre »skalv»;
hans ord äro sannolikt mera att fatta som
en befallning än ett ångestrop. Det är sant,
att det förefaller oss mera naturligt att
tänka sig Snorre jämrande; själva skulle
vi utan tvivel i hans situation också »skälva»
i överensstämmelse med författarens version;
men en god del av de gamla islänningarnas
charm ligger just i det faktum, att sådant
inte ansågs korrekt bland dem.
Bortsett från sagoatmosfären ger boken
snabba och summariska teckningar av
natur och folk, något entoniga i sin fart och
kläm. Därvid få vi bland annat veta, att
våra dagars unga islänningar äro
outtröttliga läsare av diktsamlingar. Detta är ytterst
glädjande och märkvärdigt; men det vore
intressant att därvid också få reda på, om
dessa så flitigt lästa dikter härstamma från
deras äldre eller nyare skalder, — särskilt
för den händelse det distikon av Jonas
Hallgrimsson, som författaren i översättning
satt som motto på sin bok, skall anses vara
ett typiskt prov på modern isländsk poesi:
Landet är lockande skönt och tindrande jöklarnas
toppar,
himlen blånande hög, havet är skinande blankt.
Låt oss hoppas, att de fyra participerna
äro herr Hallgrimssons.
238
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
