Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Hugskott och glimtar. Av Fredrik Vetterlund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Htigskott och glimtar
en altartjänst i anda och sanning och
vill ej veta av någon nonchalans, någon
brottslig halvhet.
* * *
Som vi veta är Eros en av
protagonisterna i världskomedien — i
världstragedien för resten också. Släktet måste
nu en gång uppehållas av två kön, och
de trassligheter detta vållar äro av
evighet lika givande för farsen som för
sorgespelet, både det som uppföres på
teatern och utanför.
Tänk er nu en fasansfull möjlighet,
som låt oss säga en Aristofanes eller
en fransk lustspelsfäsör eller en
engelsman med bister humor skulle litterärt
utnyttja var efter sitt lynne! Tänk eder
att — på en annan planet, vill jag hoppas
— det funnes icke två kön utan att börja
med tre! Att alltså inte två utan tre
individer skulle till för att framkalla ett
kärleksförhållande, ett äktenskap, en
avkomma!
Det kunde bli trevligt: A och B älska
C, och C älskar A tillbaka men tål icke
B, som också är tämligen liknöjd mot
A. I stället älskar han — eller hon —
eller? — A1 (en annan individ av könet A),
som är litet »erotiskt intresserad» av B
tillbaka men inte vill veta av C, o. s. v.,
o. s. v. i pittoreska nyanser. För att inte
tala om att en A kan vara betagen i
flera B eller C; sådant ser man redan i
våra nuvarande enkla förhållanden.1
Vilket trassel, vilka invecklade och
överraskande kombinationer allt detta
komme att medföra, det skulle hrr
Aristofanes eller Shaw se blixtlikt och med
teaterförfattarens vana och intuition samt
mycket fullständigare än jag här ens kan
antyda.
Och vad skulle ej gubben Schopen-
hauer, den gamla sympatiska kinkblåsan,
ha fått för tillfällen att utgjuta sig om
världsmisären!
* * *
Det finns folk som känna ovillkorlig
respekt, när någon behandlar dem
över-sittaraktigt, men förakt för människor,
som tilläventyrs visa dem vördnadsfull
hänsyn. Vilken feghet, nedsättande för
mänsklig värdighet, vilket blixtljus över
vår ynkedom! Men det är också
omedvetet en självvärdering däri, som är
fullkomligt träffande: ett erkännande att de
som vörda dig äro enfaldiga stackare,
som icke likt de andra genomskåda, att
du är en strunt. Du känner dig bäst själv
och rättar ditt omdöme om andra efter
deras omdöme om dig.
* * *
Då vår ungdom stiger stolt och full
av livskänsla, fräsande som en raket mot
rymderna, kräva vi evigt liv, icke evig
vila. Att föredraga den senare är utan
tvivel ett tecken på uttömning och
kraftlöshet, en senilitet, en
bankruttförklaring. Den unge, som är full av livets
skönhet och tusende värden, frågar till
och med: ha vi rätt att någonsin med
berått mod vilja göra oss urarva inför
en fortvaro efter döden? Ar ej detta
den synd som ej kan förlåtas? Är det
icke fanflykt, när vi en gång fått
uppleva något så oerhört som att vara
människa? Blir vår organism, även den
andliga, någonsin så uttömd och förbi, att
den har rätt att själv vilja förintelsen?
Detta sagt med fullt medvetande av ali
den ondska och olycka, som existensen
rymmer. Således ett: i trots av allt . . .
Ar det ej rent av en tjuguårings
skyldighet att känna på det sättet?
281
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
