Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - Svenska romaner och noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot W er in
Slutligen: det finns väl knappt någon
konstnärlig uppgift som är så svår, trots
att den ter sig lätt, som att framställa
Kristus. Om en bok, som den här
avhandlade förbleknar, så är det icke underligt.
Den faller inom ljusringen av evangeliernas
berättelse om Jesus av Nazareth, en av de
glansfullaste skildringar i litteraturen. Inför
den bli målningar utförda i dagens alla
färger lika den skuggbild av Kristus som
Hans Alienus i Jerusalem såg tecknad på
en mur.
Medan Carl Larsson i By låtit Kristus
själv ta ordet, ha ett par av våra
författarinnor nöjt sig med hans ställföreträdare,
präster av katolsk eller protestantisk
bekännelse. Marika Stjernstedts mycket
väl-berättade roman von Sneckenströms, om
en katolsk familjs öden i vårt land,
kommer att behandlas i annat sammanhang i
denna tidskrift. Lydia Wahlström har med
Biskopen fortsatt historien om Daniel
Malm-brink. Hon börjar sin nya bok med en
skildring av syskonen Cramm, bror och
syster, barn av en lättlevande dansk
kammarherre och en allvarligt lagd svenska
med Pontus Wikners »Tankar och frågor»
på sitt nattduksbord och Rudins porträtt
på sin förmaksvägg. Flickan Carry blir
kyrkoherde Daniel Malmbrinks läsbarn, och
därmed börjar de tvås bekantskap och den
egentliga romanen. Sedan Carry Cramm
omsider i Lund tagit licentiaten i
konsthistoria, träffas de åter på ett kristligt
gymnasistmöte, där hon sjunger »Stilla
skuggor» och »Kornmodsglansen» och
kyrkoherden upptäcker att hans forna läsflicka
inte endast är musikalisk utan intressant.
Han har emellertid ännu Eleonor i
tankarna, den sköna engelska ladyn som man
kanske minns från den förra romanen.
Efter förvecklingar av oskyldig natur och
efter lindriga själsstrider får han dock så
småningom klart för sig att Carry och icke
Eleonor är den rätta. De bli gifta, fara på
bröllopsresa till Venedig och vända sedan
hem till biskopshuset i Norresand. Daniel
Malmbrink är nämligen vid det laget biskop.
På bokens sista sidor se vi honom
fördjupad i en nyutkommen samling uppsatser
av W. R. Inge, medan biskopinnan vid
sitt skrivbord sysslar med en
doktorsavhandling om »Sengotiskt måleri i danska
kyrkor».
Man får i Biskopen livligt besked om
vad man tänker och talar om i kyrkliga
och kyrkligt intresserade kretsar, på
gymnasist- och stiftsmöten o. s. v. Bäst är
skildringen av stiftsmötet i Norresand och
diskussionen om »Kyrkan och ungdomen»,
varvid en så originell figur som den lurvige
pastor Stenbohm uppträder och bekänner
sin övergång till pingstvännerna. Själva
kärlekshistorien med dess låga temperatur
och de många kallpraten är däremot
alldeles intresselös, vilket tyder på att
romanen icke är en för Lydia Wahlström
passande framställningsform.
Av Hilma Angered-Strandbergs novell
Barbarens son, försedd med ett företal av
Ellen Key, ha de två första kapitlen varit
publicerade i Ord och Bild 1917 under
titeln Klosterklockan. Den kan också sägas
ha ett religiöst innehåll, såsom Skaldens
morgonpsalm har det:
O! du vet det väl,
hur jag älskar dig.
Därför fyll min själ,
fyll den helt med dig!
Ärans, guldets, maktens åtrå vike
från mitt rena hjärta, från ditt rike!
Vad den Tegnërske skalden ber om i
morgonklara strofer, reningen från ärans,
guldets och maktens åtrå, därefter strävar
träsnidaren Giovanni i Hilma
Angered-Strandbergs italienska medeltidsberättelse
under en irrande, orolig levnad. Han är
en rödblond barbarson med påbrå från det
mjältsjuka »folket i Nifelhem». Konsten
är inte för honom som blomdoft och
regnbågar i skyn, inte lik de visor av den
glade sångaren Morolf som flickorna ha
till öronhängen. Den är inte lek utan det
heta allvaret, en tempeltjänst. Giovanni
söker till sin dödsstund »Guds sanning om
det Sköna».
Att konstens problem varit något som
författarinnan själv brottats med på allvar,
det märker man, om inte på annat så på
den heta pulsen och den bråda
andhämtningen i berättelsen. Mest lyckad är kanske
rentav skildringen av fiskebyn och den
»helige» Giovannis gifte med den kloka
Katarina, hon som efter den första
överraskningen över Giovannis frieri strax får
en idé: »Har du inte pengar till en åsna?
Vi kan lasta fisk på den och sälja till
lantgårdar och byar inåt landet, de finns
284
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
