Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Hjalmar Branting. Hans betydelse för Sverige i utlandet. Av Fritz Henriksson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hj a lm ar Brant ing
tralitetsgemenskap, som endast kunde
stärka deras ställning i strävandena att
hållas utanför kriget och så lätt som
möjligt träffas av dess världsvida
verkningar. »Vossische Zeitung» återkallar
i detta sammanhang i en av förståelse
präglad artikel hurusom Branting 1919
i ett samtal med tidningens redaktör
redogjort för vad som bestämt hans
politik under kriget. »Min svenska politik»,
sade han därunder, »måste ha en viss
spets mot Tyskland. Det syntes mig
såsom den största fara att Sverige kunde
indragas i kriget. Detta var möjligt
endast på Tysklands sida, och därför var
det självklart, att enär min politik gick ut
på att hindra Sveriges aktiva medverkan
i kriget den måste rikta sig mot den
tyska krigspolitiken.»
Varest Brantings djupaste sympatier
voro var ju dock uppenbart för alla som
kände något till honom och hela hans
livs verksamhet och strävanden. Han
delade säkerligen opartiskt sin djupt i
hjärterötterna rotade motvilja mot den
ryska tsarismen och den tyska
militarismen, och han såg sina
framtidsförhoppningar hos västerns fria, demokratiska
nationer. När slutligen tsarriket i krigets
virvel störtade samman, trodde han i sin
känslosamma optimism på demokratiens
inryckning och fasta förankring i
Ryssland och hoppades på att ett liknande
genombrott i Tyskland slutligen skulle
rycka undan grunden för den kejserliga
militarismen och göra ett slut på kriget,
liksom han hälsade Förenta Staternas
inträde såsom en ökad garanti för
demokratiens seger. Han riktade sig nu
också alltmera öppet mot den tyska
krigsledningen — ursprungligen hade
han kraftigast av alla höjt sin röst mot
neutralitetsbrottet mot Belgien —
särskilt med anledning av det utsträckta
undervattenskriget, som även så svårt
träffade svenska handelsfartyg. Men
han skilde alltid mellan folket och de
styrande.
Det är emellertid icke avsikten att annat
än så flyktigt som här skett beröra
Brantings ställning till kriget och de
krigförande och till dess sammanhang med
händelserna i Sverige under kriget; det
sagda må vara nog för denna artikels
ändamål.
Krigets tryck tyngde allt svårare även
över de neutrala länderna, medan dess
härjningar i de krigförande hotade
undergräva folkens liv, och som så många
andra spejade Branting efter någon
möjlighet att få ett slut därpå. Liksom han
före kriget satt sin tillit till den
internationella arbetarrörelsen och
socialdemokratien, gjorde han detta också nu. Han
gjorde detta så mycket hellre som
krigets lidanden och erfarenheter tydligen
började överflytta tyngdpunkten för
avgörandet i samhällena på de breda
massorna eller i varje fall ge dessa mera
direkt inflytande på
samhällsangelägenheterna. I England sutto arbetare i
regeringen, i Frankrike, Italien, Belgien
likaså, och på ännu viktigare poster, i
Tyskland började regeringen erbjuda folket
politiska medgivanden o. s. v., och i
Ryssland hade hela det gamla systemet
störtat. Sålunda organiserades 1917
den bekanta Stockholmskonferensen med
Branting som ordförande såsom ett
försök att återknyta förbindelserna mellan
socialdemokraterna i de krigförande och
neutrala länderna och undersöka
möjligheterna för fred.
Det var i samband med planerna för
denna konferens som han gjorde sin så
mycket omtalade resa till Petrograd efter
revolutionen i Ryssland i mars 1917.
När det påståtts och upprepats att
Branting gjorde denna resa såsom en agent
för ententen i ändamål att söka förmå
ryssarna att fortsätta kriget, faller det
påståendet på sin egen orimlighet. Bran-
295
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
