Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Vem var den okände? Av Andreas Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Andreas Lindblom
1912 som gåva av dennes efterlämnade
maka. Det förmodades, att den på sin
tid skulle befunnit sig i
Sergellärjungens B. E. Fogelbergs ägo. Looström,
som tillfullo insåg bystens värde,
överdrev ej, då han i vederbörande
årsredogörelse betecknade den som stående »i
allra främsta ledet av Sergels
porträttverk». Han antog att bilden tillkommit
under konstnärens ungdomsår i Rom, en
datering som sedermera vunnit allmän
anslutning.
I sin Sergelmonografi ett par år senare
framkastade Looström att den
porträtterade möjligen skulle kunna vara
den berömde danske skulptören
Wiedewelt, vilket dock som Brising påpekat
är föga troligt, alldenstund Wiedewelt
lämnade Rom redan 1758.
»Okänd ung man» har därför blivit
bystens enda titel, och så upptages den
i Georg Göthes, vår främste
Sergelforskares, 1921 utgivna korpus av
mästarens verk.
Ett känsligt ansikte av germansk
läggning, intellektuellt och viljebetonat, men
ändock präglat av ett tänkande, nästan
drömmande uttryck.
Draperingen är spartanskt enkel, rent
antik till sin karaktär. Överhuvudtaget
är det egentligen blott ansiktstypen som
skiljer denna porträttbyst från antikens.
Hur långt Sergel här hunnit från de
stockholmska ungdomsidealen, märker
man bäst genom en jämförelse mellan
bysten och dess pendang i
Nationalmuseum, den före resan till Italien
modellerade bilden av hovmälaren Johan Pasch.
Här, som Göthe säger, ett »allvarligt
utseende, nästan fornromerskt strängt»,
där en »smått leende herre i en smula
pittoresk rokoko»; här en tunn,
ytmäs-sig modellering, där en ovanligt rik
skuggverkan kring munnen, ögonen och
de kraftigt utformade hårlockarna. Den
eviga motsättningen
skulptural—målerisk, klassisk—barock, föreligger klar
som i ett skolexempel.
Både genom uttryckets måttfullhet och
den tekniska säkerheten står »den
okände» ganska nära de bättre franska
porträttbysterna från samma tid. Den är
dem likväl underlägsen i livfullhet; det
vilar något beslöjat över karakteristiken,
vilket å andra sidan ej hindrar, att denna
byst bland Sergels verk utgör ett av de
mest levande. Den saknar lyckligtvis
det stirrande, mask-artade draget, som
skämmer flertalet av hans porträtt. Ty
man bör ej, som så ofta sker,
överskatta Sergel som porträttör. I
förtjusningen över att äga en nationell
kvalitetsskulptör från denna tid glömmer
man nämligen lätteligen bort de franska
samtida, t. ex. Houdon.
Sergel var en i hög grad vänsäll man.
Under hela sitt liv öste han rundhänt
och storsinnat ur sin breda personlighets
rika förråd och hade lyckan att få lika
mycket igen. Han besatt framförallt en
avundsvärd förmåga att inom varje miljö
samla det betydelsefulla kring sin
person. Tack vare självbiografiska
anteckningar och brev samt en del andra
notiser (främst målaren Mannlichs
memoarer) känna vi numera ganska väl till den
krets, i vilken han rörde sig under
Romåren. Den bestod ej av italienare, utan
av målare och skulptörer från andra, vitt
skilda håll, ett glatt sällskap som med
växlande framgång sökte omsätta
antikens anda både i lära och leverne.
Genom sina talrika teckningar från
Romtiden låter Sergel oss blicka in i
ateljéerna under arbetets gång, och framför
allt få vi deltaga i allehanda uppsluppna
symposier inom- och utomhus. »Med
306
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
