Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Reselitteratii r
kvinnan, som plötsligt griper in i de historiska
händelsernas kaos, bjuder fred över det sönderslitna
Italien — och slutligen — för den fångne påven
åter — till hans rätta herdesäte i Rom. Med
strafftal och profetior, böner och mjuka älskvärt
kvinnliga brev genomför hon sin vilja.
Är det inte opsykologiskt att klandra
den ena halvan av hennes liv och berömma
den andra, när båda äro grundade på
samma religiösa energi? Hon känner sig som
Kristi brud så kraftigt att hon stigmatiseres;
men det är också endast som Kristi
utvalda hon blir istånd till ett så oerhört
företag som påvens återförande till Rom.
Den ena sidan av hennes själsliv förutsätter
den andra. Att värdesätta dem olika är
ungefär som att säga, att Sokrates var en
god filosof men hans sätt att leva
dagdri-varliv i Athén avskyvärt; eller som om
någon historiker skulle berömma Napoleon
för hans energi och arbetsförmåga för att
sedan klandra honom för hans koleriska
åthävor och tvära språk.
Ruskin uppfann en ny princip för
konstbedömning, när han inför något gotiskt
snideri eller ornamentverk framställde frågan:
har den som skapade detta känt sig
lycklig och harmonisk under det han höll på
med sitt arbete? Tydde tecknen på, att
frågan kunde besvaras jakande, ansåg han
verket bra. Utsträckte man denna princip
till att gälla även för litterära verk, skulle
utan tvivel Carl G. Laurin nämnas bland
de utvaldaste. I Stamfränder avhandlar
han Skandinavien med omnejd analogt med
vad en gång under mera kosmopolitiska
former skedde i Folklynnen. Trots att
enligt bokens datumangivelser vissa avsnitt
tillkommit när ännu kriget höll på, äro
överallt hans lugn, hans humana syn och
hans förmåga att ta fasta på tillvarons goda
och berömvärda moment orubbade
förhanden. Det är sällsynt numera, att
kulturmänniskor någon längre tid lyckas bevara
förmågan att spontant och naturligt tycka
om saker och ting; den förmågan dör i
allmänhet ut rätt fort, emedan vi gudbevars
lägga an på att bli kritiska. Att vara
kritisk betyder vanligen inte att kunna skilja
på bra och dåligt — då vore allt i sin
ordning —• utan fast mera att ha förvärvat
en monoman talang att plocka sönder allt
gott och utmärkt, lika väl som allt ont och
uselt, i vissa skolastiska och psykologiska
element och sedan säga -— ’här ha vi kon-
tentan, det var just inget särskilt’. Ali
entusiasm och förmåga av upplevelse utrotas
så, och man står som Strindberg
någonstans gnolar,
■— och trampar i den spekulativa smörjan, tvungen
att börja om igen från början.
Laurin är fri från allt sådant; han tycker
om en massa ting, och det faller sig
naturligare för honom att dröja vid det som
kan tolereras eller berömmas än vid de
många lämpliga objekten för harm och
förakt. När han är elak, är det mera för nöjet
att komma med en rolig elakhet än med
en elak rolighet. När han prisar något, tar
man inte ett ögonblick fel på vad han
menar; men när han måste avböja något
fenomen i livet eller konsten, sker det med
den utomordentligaste aktsamhet för att
undgå att förarga oliksinnade i onödan.
Så här säger han i kapitlet om Köpenhamn
pä tal om Thorvaldsens museum och
danskheten :
När man kommit så långt in i danskheten, att
man ser den i Jasonstatyn och känner karaktär
och livsvärme strömma mot sig från de kritiga
och torra statyerna, som fylla den med utsökt smak
både utvändigt och invändigt smyckade
museibyggnaden, då begriper man ej bara danskheten, då är
man dansk. Och så långt kan det inte fordras att
en hänförd icke danskfödd beundrare av danskheten
skall behöva komma.
Detta betyder kanske ungefär, att
Thorvaldsen är strunt, men det får man läsa
en smula mellan raderna; något sådant
behövs emellertid inte alis, när man får
till livs ett i positiv riktning gående
omdöme, som t. ex. följande lilla blixtbild
från samma stad:
Ett par steg från gatan, och man är vid många
Köpenhamnresandes Mekka, Tivoli,
jättenöjesetablis-sementet, placerat som sig bör mitt i staden. Tivoli
skiljer sig från andra Tivolin, Alcazarer och Magic
Cities därigenom att det är roligt. Brännvin, öl och
champagne äro ej svåra att här hitta, ty naturen,
säger Aristoteles, vill hjälpas på traven, och delikata
räksmörgåsar och gladlynta flickor förekomma
ymnigt. Fylleri, svordomar och slagsmål däremot
egentligen blott, då vi nordligare skandinaver blanda oss
i leken.
De där räksmörgåsarna och gladlynta
flickorna skulle nog åtskilliga
kulturgranskare officiellt snuddat förbi, ängsliga för sin
värdighet; men Carl G. Laurin har bredd
och säkerhet nog för att få dem med. Han
skildrar danskar, norrmän, finnar och
svenskar, tycker om dem alla och lyckas avvinna
dem ett stort antal tilltalande sidor; man
317
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
