Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Reselitteratur. Av Frans G. Bengtsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Frans G. Bengtsson
och gripande tag i sina lass för att hjälpa dem i
uppförsbackarna. — — ’Säg, blir du inte trött av
detta eviga tramp?’ frågade jag gubben. — ’Nej
då, aldrig’, svarade han, ’jag kan hålla på femtio
år till’. — ’Men blir det inte enformigt att
ständigt gå samma väg, se samma kullar och gästa
samma gårdar?’ — ’Nej, här är ingen enformighet.
Ibland ha vi barmark och då går det lätt, ibland
djup snö och då är det knogigt, och till
omväxling ha vi snöstormar. — — Om somrarna är
vädret varmt och ljust, och ibland regnar det och
vi bli våta som dränkta katter. Här upplever man
alltid något nytt. Inga ledsamheter. Det här är
livet. Jag vill inte byta med någon.’ —
Han underhöll sällskapet med roligheter
och historier, skröt med att han hade
femton rubel i månaden och erbjöd sig att
låna bort något av överflödet på ohyra
innanför pälsen. Han var nöjd med
allting och tycktes aldrig ha varit ledsen.
Han förefaller den oinvigde betydligt
mänskligare och mera rysk än någon av
teoretikerna i Moskva, — som en enkel
och aktningsvärd släkting till Tolstojs
gamle kosack, Fader Jeroschka i
Kosackerna, — han som luktade brännvin, krut
och gammalt blod och som sade: »Jag är
en karlakarl, — storsupare, tjuv och jägare.
Jag är glad av mig och tycker om alla
människor. Jag är Jeroschka, jag.» —
Pjotr Ivanovitsch kunde möjligen sagt något
liknande; och man kanske hoppas att han
står sig länge ännu samt alltjämt finns
kvar, glad och filosofisk, när de sinnrika
bolschevikherrarnas bråte endast existerar
som museiföremål bredvid khanernas av
Kiptschak kvarlåtenskaper i något skumt
galleri i de vita zarernas Kreml.
Albert Engströms bok innehåller inga
direkt politiska betraktelser utan återger
endast vad han sett och hört. Han har
också besökt dignitärerna i Moskva samt
förevigat dem i teckningar; de äro värda
att dröja vid alla, — särskilt tar sig en
herre med det symboliska namnet
Schein-mann, chef för den ryska statsbanken,
högst underbar ut. Albert Engströms
skildring är väsentligt mörkare i färgen än
Hedins och bildar i viss mån ett
komplement till den, mera avhandlande folklivet
och de • av revolutionen hårt drabbades
existens. Åtskilliga av hans episoder kunna
med fog kallas uppskakande. Det är
märkvärdigt, hur litet intryck en abstrakt
massolycka gör jämförd med ett konkret fall.
Ett rent statistiskt meddelande att så och
så många miljoner människor svultit ihjäl
eller omkommit vid en jordbävning, gör
inte mer intryck än en ministerkris eller
en valutanotering. Kanske det beror på,
att vi äro förråade av krig och
sensationsöverflöd. Men låt oss få en enstaka
handgriplig bild, som det i denna bok finns
många av —- någon i sig kanske trivial
episod, en skymt av en gestalt i
hopplöshet och undergång — skildrad nyktert,
enkelt, utan humanitära tirader och billiga
känsloutbrott, — och strax tycks allt
likgiltigt kringflytande elände förtätas och
sammanstråla i en punkt.
På Tolstovskijgatan — — står den lilla
furstinnan Irina Vasiljevna och småfryser i duggregnet.
Hon stå alldeles i rännstenen, ty bakom henne
måste det vara plats för fotgängare. Framför henne
ligger en mattstump och på den några koppar av
gammalt Sèvres, ett halvt dussin förgyllda
silverskedar med vapen och furstlig krona, ett
parasollhandtag av drivet silver och ett ställ med teglas i
vacker kristall. — — Hon bor med sin mormor
och sin lille bror. den stackars Igor, som har
lungsot, i en stor sal i sällskap med fyra andra familjer.
Hennes far arkebuserades — — och hennes mor
— — det sista hon minns av henne är ett skrik
— och nu är hon borta. — — Den lilla furstinnan
försörjer sin mormor och sin bror. Hennes händer
äro röda av hårt arbete, bröstet börjar att sjunka
in, och hon hostar litet. — — Hon har intet ont
gjort, hon har ett barns oskuld, hon rår inte för
att hon står här med frysande själ och kropp.
Men vem bär skulden? Vem bär skulden? Tron
inte, herrar kommunister, att jag beklagar henne
därför att hon är furstinna—förlåt! varit furstinna!
Men det är ett oskyldigt hjärta som lider. Och var
ha ni gjort av hennes mor?
Om möjligt ännu bättre är historien om
lille Mischa, som påträffades i närheten av
hotell Varma Källan, en kloakmynning
kring vilken nakna människor packat sig
samman för värmens skull:
En sjuårs parvel endast iklädd något som för
länge sedan varit en röck och för resten absolut
naken. Han hade för ett år sedan kommit med
på ett järnvägståg med flyktingar från ett av
hungerdistrikten. Han visste inte om sin far och
mor och bodde nu under bron, där han om
nätterna grävde ner sig i sanden. Han levde där med
hundratals andra, äldre och yngre, och levde —
av vad? Men han var inte mager och inte ledsen
häller. Han hade ägt en gammal fårskinnspäls,
men den hade man stulit. Por resten mådde han
bra. Han fick etthundra miljoner rubel och jag
gjorde hans porträtt. Något annat var inte att
göra åt honom. — — ’Men vad skall det bli av
lille Mischa, sjuåringen’, tänkte jag högt. — ’Lille
Mischa skall bli en tjuv’, svarade Alexej
Gregor-jevitsch med djupt allvar i rösten.
Efter glimtarna från bolschevikernas
världsförbättrarverkstad är det minst sagt
320
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
