Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
ken kunde endast det allmänna intrycket
kvarhållas, att den visserligen var tekniskt
välgjord, men opersonlig, ofta nog sötaktig
i utspädd Massenet- och Puccini-stil. Dess
mest beaktansvärda egenskap var kanske
en här och var -— bl. a. i de frysande
kyrkogångarnas repliker —- träffad,
vardagligt naturlig ton. Av det kvinnliga
huvudpartiet gav Göta Ljungberg en
mänskligt trovärdig och därför stundtals gripande
framställning. Under jultiden hade »Jul»,
såsom verket rätteligen bort heta, kanske
rönt ett tacksammare mottagande, men det
var snart försvunnet från spellistan.
Musikalisk egenart utmärker däremot
Scaramouche, Jean Sibelius’ hittills enda
för scenen komponerade opus, som kan
kallas en förkrigsprodukt, tillkommen 19 13.
Såsom pantomim i egentlig mening gavs
stycket först i Hälsingfors, men då för ett
senare framförande i Köpenhamn talad
dialog författats av skådespelaren Poul
Knudsen, skedde förvandlingen till
melodram, och denna version lärde vi här
känna, trots den från klaverutdraget
hämtade, missvisande beteckningen såsom
»tragisk pantomim».
Jag skall tillsvidare ej ge mig in på
någon spekulation över hur pjäsen skulle
ha tett sig utan talad text eller med en
annan än den som nu användes; endast
vad som för öronen och ögonen var, skall
prövas. I en opera behöver det inte alltid
vara så ytterst noga med librettons
litterära halt, då åtminstone åtskilligt alltid
överröstas av musiken. Melodramen har
däremot en fatal tendens att understryka
och förstora allt som säges . . . Leilon,
»en lång smärt man med en smula
deka-densutseende», såsom det heter i den till
svenska översatta texten, är gift med den
unga, sköna Blondelaine. Äktenskapet
synes ej fullt lyckligt: mannen dansar ej,
och har den tröttande vanan att dagligen
uppvakta sin fru med blommor. Hör
Blondelaine:
Var dag får jag blommor. Var dag ger du mig
dem. Om du bara en dag ville glömma det! Men
ingenting är säkrare. Var morgon samma blommor,
samma kärlek.
Under en fest höres plötsligt en vild
musik utanför: det är den vanskapte
zige-narmusikanten Scaramouche — som ej har
något att göra med commedia dell’
artetypen — som nalkas. Blondelaine, som
säges vara själva dansen, men inte desto
mindre uttalar den egendomliga åsikten
att »musiken fördärvar dansen», fascineras
av främlingens fiolspel och ger sig
besin-ningslöst hän i dansens yra. Den unga
kvinnan, som är trött på att drömma,
lockas ut till ett nattligt kärleksmöte med
Scaramouche. Efter uppvaknandet ur
sinnesruset känner hon blott avsky för
honom. Men musikern kommer tillbaka, under
förklaring att de två höra samman: »som
dansen och musiken höra vi samman».
Unga frun mördar så den efterhängsne med
en nyss som bordskniv använd dolk. Hon
blir därefter helt vänlig mot sin
fördrag-samme man, som under det blodiga
uppträdet endast varit ute för att hämta »en
liten mild Chablis». Hon förklarar sig
plötsligt till och med tro på Gud. Men
den av Leilons spinettspel förljuvade tète
à teten avbrytes av att Blondelaine åter hör
Scaramouches spel, trots hans död. Hon
dansar sig nu till döds. En gosse, som
kommer in före ridåfallet, konstaterar med
ett självklart tonfall, som erinrar om
spex-artade episoder i Strindbergs dramatik, att
»festen är visst på sin höjdpunkt här».
Ej så litet pekoralistisk är sålunda denna
text, som ibland ter sig som en parodi
på pretiös Maeterlinck-Wilde-stil. Men låt
vara detta, och låt vara att symboliken i
det såsom ödesdigert uppfattade
förhållandet mellan dans och musik ter sig dunkel
och i det sceniska åskådliggörandet fått en
hysterisk anstrykning. Där finns dock ett
dramatiskt antagligt motiv att taga fasta
på: föreställningen om musikens makt att
utlösa driftlivet hos en livstörstande ung kvinna,
att få henne att förnimma blodets röst.
Med en sådan riddare av den sorgliga
skepnaden som Leilon och omgiven av
idel fadda smickrare, var hon — för att
se saken ännu enklare — också lätt att
locka. Dock var denna slottsfrus dragning
till den puckelryggige dvärgen — särskilt
så som den fick synligt uttryck i
skogsscenen — ej utan sin perversa bismak.
Man kan känna det angeläget att söka
upp latenta förtjänster hos denna handling,
som utan texten kanske skulle synas stå i
ett mer legitimt förhållande till det även med
dramatisk teknik utarbetade
Sibelius-parti-turet. Detta utgör ett värde som vore
förtjänt att räddas över i något annat
sammanhang. Den ur några få ledmotiv utvecklade
324
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
