Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett op er asp e lår
musiken inledes med en starkt stiliserad
menuett, vars spröda klanger väl
överensstämma med den sceniska bildens
fantastiska overklighet och skimret från de i
kristallkronor och lampetter brinnande
vaxljusen. Snart begynner en bolero, vars
ostinata bas, med sitt dissonant malande
ciss-d, ej bådar gott. Därur lösgör sig
också Scaramouches signalement, ett för
Sibelius’ symfonik typiskt, kromatiskt
smygande och plötsligt avbitet motiv, som
brukar vara tänkt för orkesterns explosiva
bleckblåsarstämmor, men som får utveckla
hela sin lidelsefulla kraft först i det
mellan de båda akterna spelade intermezzot;
endast på Stockholmsoperan bar detta blivit
illustrerat med den pantomimiska scen, där
Blondelaine i skogen ses störta i
Scaramouches armar. Främst är det dock andra
aktens orkesterlyrik som erövrar åhöraren.
Den börjar med ett insmickrande
B-dur-cantabile — en chanson d’amour såsom det
separat utgivna stycket betitlas —, som
spänner sin båge över ett på tonika och
dominant vaggande ackompanjemang. Men
denna enkla melodi, som stundtals
interfolieras med ett på vissa resplaner
syftande posthornsmotiv, stegras i melodiskt,
rytmiskt och klangligt avseende, den växer,
blommar och skjuter nya skott. Några av
de ögonblick, då den sceniska tavlan och
musiken fullt harmoniera, äro de då Leilon
på spinetten spelar för Blondelaine dessa
»gamla melodier». Men Scaramouches
skräckmusik får sista ordet.
Styckets iscensättning ägde dansk
ursprungsbeteckning, bl. a. med dekorationer
av Kay Nielsen; såsom ett visst
betecknande drag kan anföras att dessa på
sidorna voro infattade med stiliserade
blomstervaser. De pittoreska dräkterna voro
svårbeskrivbara, och jag erinrar mig att
en konstsakkunnig talade om direktoar
men en annan om Musset-tidens stil. Ebon
Strandin var så mörkt lidelsefull och
plastiskt smidig som väl kunde önskas.
(Senare har även Jenny Hasselquist utfört
partiet, men jag såg henne ej, vare sig här
eller som Fenella i »Den stumma».) Sven
d’Ailly var, som sig borde, »dämoniskt»
skrämmande i titelpartiet, och Sven
Herden-berg fick som den ledsne Leilon användning
för sin kultiverade talröst. Wilhelm
Sten-hammars dirigering vittnade om hans
förtrogenhet med den finske mästarens tonspråk.
Av det problematiska, som vidlåder
»Scaramouche» såsom sceniskt verk och i
viss mån utgör något lockande, finns intet
hos Max von Schillings’ Mona Lisa. Efter
sina tidigare musikdramer i Wagnersk stil
och anda, som endast vunnit s. k.
aktningsframgångar, har den solide tonsättaren
tydligen velat åstadkomma ett till varje pris
teaterverksamt stycke. Aktuell kunde »Mona
Lisa» vid tiden för sin tillkomst (1915)
på sätt och vis också kallas, eftersom dess
berömda namne, Lionardo da Vincis
mästerverk, just då var i var mans mun med
anledning av stölden ur Louvren. Det är
dock andra sensationer än de med
tavel-rovet förbundna som librettoförfattarinnan,
den för oss annars okända Beatrice
Dovsky, dukat upp.
Hon har i sin tur velat ge ett bidrag
till förklaringen av Mona Lisas mycket
omskrivna leende. Bosatt i det mediceiska
Florens är Mona Fiordalisa gift med den
rike, åtskilligt äldre Francesco del
Gio-condo, som hon ej älskar. Denne, som
äger en kopia av Lionardos porträtt, är
irriterad över att aldrig se det där leendet
sprida sig kring den verkliga Mona Lisas
munvinklar. Ack, hennes evigt
marmor-bleka, orörliga ansikte, ■— han måste lösa
detta leendes gåta ! En kväll då hon
samtalar med Giovanni de Salviata, en mycket
ung man, som kommit för att underhandla
0111 inköpet av en av Francescos
vittbe-kanta, kostbara pärlor, ertappar mannen
henne med att hon äntligen ler, »selig vor
sich hinlächelt». De två unga människorna
ha träffats före hennes giftermål och känt
böjelse för varandra. Trots att den
äktenskapliga pliktkänslan nu avgår med seger,
får Mona Lisa skenet emot sig. Den
kvardröjde ynglingen måste söka sin tillflykt i
ett väggskåp, ett mycket inventiöst sådant,
där de ömtåliga pärlorna för att hållas
friska kunna sköljas av själva Arnos vatten.
Att vara instängd där betyder
kvävningsdöden. Under det skrik tränga ut därinifrån,
inleder den svartsjuke mannen en vad man
kan kalla äktenskaplig våldtäktsscen —
en parallell till Scarpias och Toscas
tvekamp —, vars vidrighet dock något
mildrats på Stockholmsscenen. Dolken vrids
visserligen nu ur Mona Lisas hand, men
då den bortkastade enda nyckeln till
skåpet av en slump återfunnits, är det hon
som lockar mannen in i samma lufttomma
325
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
