Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herm a n Glim stedt
martinget. muntligt deltagande djur,
blommor och — äng. Här förstod man sällan
vern eller vilka som sjöngo, och körernas
texter gingo förlorade. Behållningen av den
musikaliskt något tunga akten inskränkte
sig huvudsakligen till den feeriartade
ögonfägnad som kunde ges av några
insektsbaletter och de jättestora, färgprunkande
blommorna.
I tredje aktens första scen tar
tonsättaren revansch: med de stampande, liksom
i ekstas ständigt upprepade kadriljmotiven
är musiken till den invid bokdungen
pågående dansen verkligt elektriserande. Här
bjöds också en vacker scenisk tavla: den
böljande mängden av dansande par, vilkas
allmogedräkter i den ljusa natten bildade
utsökt sammansmältande färgharmonier och
bland vilka några beväringsmän i de
indelta regementenas uniformer gåvo skäl för
tidsbeteckningen »i farfars tid». Sedan den
stackars bonden under den honom ådömda
vanvettsgaloppen väckt uppståndelse på
dansbanan, införes en muntrationsfigur,
benämnd Jöns Skomakare eller Jöns från
Jerusalem, som enligt textanvisningen skall
bära toffelsäck på ryggen, grönmelerad
syrtut och ett paraply. Men tonsättaren har,
musikaliskt ytterligare understrykande
karikatyren, därjämte utrustat honom med ett
positiv, och till dess komiskt gnällande, i
orkestern illusoriskt återgivna toner sjunger
han en med salvelse tillsatt slagdänga. Så
trådes dansen på nytt, till mustigt
klingande musik, och sedan drängen Per burit
bort bondens dotter på sina starka armar,
avslutas akten med en fritt tillagd
slöj-balett; den dansas till en av stor
moll-sext — den »doriska» — frappant
kännetecknad valsmelodi, som i föregående akt
sjöngs av Blommornas kör.
I den till bondgården åter förlagda sista
akten, som inledes med några av oboen
frambragta, endast alltför missljudande
kuckelikun, skärpas motsättningarna: den i
folklustspelet hemmahörande Jöns, som bl. a.
excellerar i ett av kontrabasar illustrerat
snarkningsnummer, ställes oförmedlat
bredvid den i sin själavånda nu för »frälsning»
mognade bonden. Det är en för styckets
hybrida art betecknande grotesk kontrast,
som ej blott kan läggas den för alla
komiska möjligheter högst tacksamme
Atterberg till last, utan också synes mig
ha grund i oklarhet från författarens sida.
Såsom Bäckahästen, vilken fysiskt var
sammansatt av två personer, sjöng Ivar
Andrésen med det hymnartade patos som
tillhör partiet. Einar Ralf, som i likhet
med flertalet övriga framställare använde
det skånska tungomålet, föreställde bonden,
som helt naturligt var tacksammare att
framställa i självhävdelsens än i
förkrosseisens stunder. Såsom skomakaren kunde
d’Ailly, i förening med den orkestralt
vitsige kompositören, räkna sig till godo den
munterhet som hans uppträdande
framkallade. Även må nämnas Gertrud Pålson,
som var en vekt intagande, men ändå
naturlig bondflicka.
Ett endast tillfälligt inslag i
operarepertoaren utgjorde det vid påsktiden framförda
legendspelet Vallis gratiæ. Det gavs med
samma regi och dekorativa utstyrsel som
förut använts på Svenska teatern i
Hälsingfors. Handlingens huvudmotiv är
hämtat från en gammal Marialegend och känt
från flera moderna versioner. Det är
historien om Jungfru Marias bild som stiger
ned från sitt altare i ett klosterkapell och
gör tjänst i stället för en tillsammans med
en ung väpnare förrymd nunna. I den av
Amos Andersson utarbetade gestaltningen
äro händelserna förlagda till Åbo och den
närbelägna klosterstaden Nådendal (=
Vallis gratiæ). Den talade text, som stundtals
avlöste den pantomimiska framställningen,
är till stor del hämtad från Heliga
Birgittas uppenbarelser och ordensregler.
Musiken, bestående av andliga körer,
orgelstycken samt en del profana solosånger
med ackompanjemang av några få
instrument, har av den lärde musikkännaren
Heikki Klemetti sammanställts av verk
från 1400-talet. Föreställningen erbjöd
enstaka tablåer av kulturhistoriskt intresse,
medan den katolska mässans ritualmässiga
utförande på en operascen kändes
egendomligt. Den som här skriver kan endast
ansluta sig till de bedömare som funnit
att detta verk, som ej har med
musikdramatik att göra och ej sysselsätter
orkester eller sjungande framställare, skulle
haft mer hemortsrätt i någon museimiljö.
I nunnans roll hade fru Ljungberg just ej
annat att göra än att hela kvällen glida ut
och in med ett betryckt utseende.
328
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
