Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett operaspel år
Dekoration till Aida, ‡:e akten, slutscenen.
Skiss av Ragnar Östberg.
tiskt avseende alltmer förfinad och smidig
teknik, vittnar helt naturligt om den
beundran Verdi hyste för Meyerbeer. Verket
skulle ju bli en »grand opéra», ett
festspektakel, beställt som det var av den
egyptiske kediven för den nya teater i Kairo,
som byggts med anledning av Suez-kanalens
öppnande. Men om den äldre mästaren i
den nämnda arten av operadramatik
utgjort ett tydligt skönjbart mönster, har Verdi
i en grad, som aldrig lyckats företrädaren,
förenat det effektfulla med det dramatiskt
sanna. Alla de uppträdande äro här
människor, framdrivna av de hos denne
italienare förhärskande elementära
grundkänslorna samt inställda i den monumentalt
verkande fornegyptiska miljön.
Man fick nu bevista ett framförande, som
i det hela kunde kallas en
mönsterföreställning och som speciellt hade att bjuda
på spelårets mest betydande insats på det
dekorativa området. Det visade sig som
ett lyckligt uppslag att den yttre
inramningen, som i enlighet med verkets art
bör hållas i en viss tidsbestämd
arkitektonisk stil, anförtrotts åt en arkitekt, Ragnar
Östberg. Gestaltning och utsmyckning av
Amneris’ långsträckta gemak, med den
bred-vidliggande öppna gården såsom
solblän-dande kontrast, tycktes särskilt bekräfta att
konstnären, såsom han själv uttalat i en
intervju, inspirerats av de senaste märkliga
gravfyndens raffinerat smakfulla elegans. I
triumfscenen saknades däremot den riktigt
pompösa stil, som här önskas och som
bättre träffades i den tidigare
iscensättningen. Av grandios verkan var sista tablåns
tvådelade dekoration, vars klipptempel reste
sig till svindlande höjd över det
grottlik-nande gravvalvet. Däruppe vandrade
människor upp och ned för trappor, och
tempeljungfrur togo ett par steg fram och ett
par steg tillbaka i ständigt likformigt
upprepad procession . . . Endast kunde den
ostyriga tanken inte låta bli att göra sin
invändning mot det framför dekorationen
överblivna, ej på något sätt avgränsade
scenutrymmet: hur kunde det dödsinvän-
331
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
