Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman Glimstedt
Dräktskisser till Aida av
Ragnar Ostberg.
tande paret låta bli att stiga fram ur sin
håla för att betrakta livet däruppe?
Denna utstyrsel, inklusive accessoarer,
dräkter och belysningar, var ej, såsom
Grii-newalds »Simson och Delila», ett
självändamål som vände uppmärksamheten från
den framförda operan, utan tjänade — om
uttrycket tillåtes — såsom en optiskt
förstärkande resonansbotten för verkets fritt
sig utbredande musikdramatiska skönhet.
Endast ett ord om en detaljsak. Jag har
ej reda på den etnografiskt riktiga,
etiopiska hudfärgen, men nog var det synd om
den fångna kungen (Conny Molin) och i
synnerhet hans dotter att behöva exponera
sig i denna cement- eller lergråa färg; i
några fall kunde också dräktregien ha tagit
mer hänsyn till det levande materialets
former.
Såsom Aida tycktes Greta Söderman
sångligt vilja trösta sig själv och åhörarna
över den särskilt i de första akterna
onödigt olyckligt verkande apparitionen, och
det lyckades utmärkt, ej minst i den med
klangmjukt bevekande tonfall sjungna
Nil-arian. I den alltigenom ypperliga
ensemblen, som var en sådan även i spelavseende,
utmärkte sig bl. a. David Stockman, ny i
Radamès’ både lyriskt och heroiskt
krävande parti, och Kerstin Thorborg, en ung
debutant, vilkens Amneris inte blott hade
förmånen av en jungfruligt stolt apparition,
värdig denna »dotter av faraoner», utan också,
redan nu gav ett frappant dramatiskt
utkast både genom aktion och välklingande
sång.
Här må inskjutas omnämnandet av Messa
da Requiem, vars musik kallats »en renare
syster till Aida-musiken». Den närmast förut
fullbordade operan klingar efter i melodiska
vändningar och dramatiska accenter. Det
finns ingen anledning att ondgöra sig över
att det till liturgisk text komponerade
verket kommer till framförande vid en på
operascenen given konsert. Såsom enligt
påvlig uppfattning alltför världsligt har detta
i tonsättarens eget hemland en tid till och
med varit förvisat från kyrkan. Det är i
mycket som en sann Verdiopera, om än i
förklarad gestalt. Med alla operamässigt
verkande inslag är denna dödsmässa dock
samtidigt värmd av innerlig känsla, av en
katolskt och sydländskt färgad religiositet.
Men först och sist är den äkta Verdisk
melodi, från första takten till den sista.
Såsom i en riktig opera äro solisterna
också här de främst framträdande bärarna
av textorden. Solokvartetten bestod av
huvudframställare från det senaste
Aidaframförandet, damerna Söderman och
Thorborg samt hrr Stockman och Andrésen.
Man kan förstå vilken fröjd för örat det
blev att lyssna till denna struparnas
välljudstävlan. Kören innehar en relativt mindre
framträdande roll. Lyckligtvis, kan man
säga. Ty operakörens numerär gör den ej
riktigt kapabel att åtminstone i den
nuvarande ljudslukande konsertsalsdekorationen
uthärda konkurrensen med orkestern. Nils
Grevillius, som bl. a. anförde den
nyinstu-derade »Rigoletto», var också här en
påpasslig dirigent.
»Ma ride ben, chi ride la risata final»
— skrattar bäst som skrattar sist — sjunges
det i den tiostämmiga slutfugan i Falstaff,
den nära 8o-årige Verdis sista operaverk.
Rossini, som erkännsamt konstaterade sin
yngre kollegas »melankoliskt allvarliga
karaktär», spådde att denne aldrig skulle
kunna komma att skriva någon glad opera.
Men det blev inte blott på »Barberaren»
mästarens bekostnad som det senare
1800-talets störste italienske komponist fick skratta
till sist. Med sin senhösts båda verk, » Otello »
och »Falstaff», gav denne en förut ofta
332
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
