Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett op er a sp e l år
Karin Al/heim. Liva Järnefelt. Conny Molin. Greta Söderman, Gertrud Pålson.
Fot. Almberg &• Preinitz.
Scen ur Falstaff, J:e akten.
hånfull kritik och hela den konstälskande
mänskligheten ett upplyftande exempel på
vad en aldrig slappnande strävan efter
andligt konstnärlig fulländning kan åstadkomma,
nota bene hos ett benådat geni. Inte bara
Meyerbeer, också en större genius,
Shake-spere, hade alltifrån ungdomsåren varit
föremål för Verdis beundran. När så den
rätte mannen, Arrigo Boito, förstod att
göra en för operatonsättning mästerligt
lämpad omläggning av de båda
Shakespere-styckena, voro mästerverken givna. Ett
tekniskt Wagnerinflytande kan väl ej förnekas,
såtillvida att arians självhärlighet fick vika
för en till orden mer minutiöst ansluten
textbehandling, som i sångstämman låter
reciterande och kortare ariosa partier flyta
över i varandra.
Men Verdi, vilkens »Falstaff» vid
Stockholmspremiären för närmare 30 år sedan
rönte ett kallsinnigt mottagande, hade med
sina sista verk placerat sig mellan två
stolar, representerande å ena sidan sina egna
tidigare beundrare, som saknade den
»riktiga» Verdimelodiken, å den andra
Wag-nerianerna, som ej kunde erkänna att något
gott kunde komma annat än från Bayreuth.
Numera äro alla kännare ense i sin
beundran, men särskilt »Falstaff» ges mera
såsom en pliktskyldig honnör åt ett erkänt
mästerverk än med tanke på någon
långlivad scenisk tillvaro. Vid de båda
föreställningar jag åhörde, hade visserligen
publiken påtagligt roligt åt denna
operahandling, som tack vare texts och
situationers tydliga språk till större delen är
ovanligt lättförstådd. Men särdeles många
voro vi ej i salongen, och många blevo ej
föreställningarna. Skulle denna till synes
olösliga antinomi möjligen kunna
sammanhänga med det förhållandet att själva
Fal-staff-figurens komik, såsom George Gordon
nyligen spirituellt gjort gällande i Ord
och Bild, i regel ej senteras av kvinnor,
denna ofta i majoritet varande publik, som
har så stor betydelse för framgången inom
alla konstområden?
Personerna i Verdis sista verk röra sig
väl, särskilt i melodiskt avseende, i en
liksom förtunnad luft, som dock också är hög
och klar som hösthimmelns. Men
Falstafif-musiken — senil? Med en så kvicksilver-
333
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
