Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett op er asp e lår
och figurteckning i alla fall de
teaterförfarna fransmän, Meilhac och Halévy, som
via lustspelet »Le réveillon» haft sin andel
i den sceniska utformningen. Och det är
nu en gång den text, som bäst — även
bättre än den delvis mer operaseriösa
»Zige-narbaronen» — låtit den Strausska
musiken komma till sin dramatiska rätt. Mycket
djupsinnig är ej den livsfilosofi, som i
smäktande trefjärdedelstakt formuleras så av
gräsänkans tenorsjungande tröstare:
Glücklich ist, wer vergisst
was nicht mehr zu ändern ist!
Men detta är den särskilda wienska
noten, och det är den, som Strauss med sin
sprudlande melodiska och rytmiska
uppfinning gett en högre musikalisk betydelse.
Han har som sagt lärt av fransmän,
can-can-mästaren Offenbach inbegripen, men
med sin förkärlek för vals- och polkarytmer
och med »valskungens» ur violinens själ
framsmekta, eldiga melodier, är han en
den lyckliga tidens wienare, som mitt i
allt pärlande champanjhumör bevarar ett
hjärtligt värmande gemyt.
Det blir i år — den 2 december —
jämnt 50 år sedan »Läderlappen» hade sin
Stockholmspremiär på Hammerska ladan med
bl. a. Aug. Warberg som Eisenstein, Gustaf
Bergström som fängelsedirektören, Anna de
Wahl som Adéle och den ännu av en del
habituéer ihågkomna Helene Löfgren i prins
Orlofskys roll. Hur pass kongenialt
återgivandet varför så längesen, undandrar sig
lyckligtvis mitt bedömande. Men i skrivande stund
har jag framför mig ett klaverutdrag, som
varit i bruk för nämnda scens räkning och
som med sina många strykningar, inte minst
av sångligt svårare ställen (koloraturer,
halva czardasen m. m.) säger en del om
det rent musikaliska utförandet. Att stycket
både då och senare spelats med den rätta
geisten och att naturligtvis ibland ej heller
goda sångprestationer saknats, behöver ej
ledas i bevis. Sedan Mahler 1894 gav
»Läderlappen» i Hamburg såsom komisk
opera, har den småningom litet varstans
blivit vad som före världskriget kallades
för »hovopernfähig». När vår egen Opera
sent omsider följt exemplet, måste man
vänta sig att få höra verket i en mot dess
musikaliska kvalitet mer värdigt svarande
gestaltning. Det är väl inte tu tal om att
inte vår kungl, lyriska scen både ifråga
Johann Strauss.
om orkester och kompetenta sångkrafter
överträffar resurserna på Oscarsteatern, där
det senaste framförandet försiggick? Vad
beträffar den gamla betänkligheten att
operaartister inte skulle kunna spela operett, har
den förlorat bra mycket av sin udd, sedan
Reinhardt med den Offenbachska »Orfeus»
visat vilka underverk en överlägsen
instruktion kan åstadkomma.
Den nobilisering, som operaframförandet
innebär, blev i flera avseenden också den
musikaliska föryngringskur, som kunde
väntas, och spelet kunde ungefär jämföras med
det från operettscenen ihågkomna. Den
musikaliska instuderingën hade, såsom i
fråga om »Falstaff», med lätt och rytmiskt
åtstramande hand ombesörjts av Armas
Järnefelt, som vid premiären mottog den
första rungande applåden efter den med
liknande festlig brio knappast förut
spelade uvertyren. I fortsättningen sparades
ej på applåder inför öppen ridå — ett
märkvärdigt fenomen vid en föreställning, som
av en älskvärd, tydligen mycket isolerat
förnimmande bedömare (och ett hans
ungdomliga eko i en veckotidning) nära nog
betecknats som ett fiasko.
335
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
