Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Ett operaspelår. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Herman G lim s te dt
Alla borde kunnat vara med på noterna
ända till begynnelsen av andra aktens final,
där regin begått det misstaget att placera
maskeradsällskapet i stel bankettstil på ett
högre plan i scenbakgrunden. Vad som,
trots de ur teatergarderoben framhämtade,
föga färgsymfoniskt verkande
karnevalsdräkterna, här vanns visuellt genom den mot
natthimlen lysande tavlan, förlorades i
musikaliskt dramaturgiskt avseende. Inte bara
det att anordningen var akustiskt
ofördelaktig. Den med imitatoriska insatser
formade, successivt svällande ensemble, som
är en kulminationspunkt och ger uttryck
för vad som kan kallas styckets idé, blev
nu lamslagen. »Briiderlein und
Schwester-lein, lasst das traute ’Du’ uns schenken,
für die Ewigkeit, immer so wie heut»,
—-inte skall denna förbrödrings- och
försyst-ringsappell klinga under dylika, om officiella
skåltal erinrande former. Det riktiga är här
fortfarande smågrupperingar på den främre
delen av scenen, vilka kunnat lämna plats
för det inlagda balettnumret. Det av Strauss
komponerade dansdivertissemanget hade
utbytts mot Donau-valsen, en god idé, som
tyvärr genom ett enformigt viftande med
tyllslöjor fick ett ganska fantasilöst
koreo-grafiskt förverkligande. Först vid själva
aktslutet, när kör och solister kommit ner
från sin upphöjning, återvanns
feststämningen, eggad av den redan från uvertyren
kända valsdityramben. I tredje akten är
stycket självt, särskilt i de spirituöst
doftande scenerna mellan fängelsedirektören
och fångvaktaren, skuld till en del longörer,
men också här finnas ju goda moment, som
ej förfelade sin verkan.
Farshumöret fanns både hos David
Stockman, som i Eisensteins roll visserligen
talade väl grammatikaliskt ibland, men
annars var en trevligt sprattlande, erotiskt
äventyrslysten goddagspilt, och hos Greta
Söderman, vilkens munviga kammarjungfru
gav föreställningens bästa vokala prestation
genom det behagfullt lätta föredraget av
sina ofta koloratursmyckade kupletter.
Såsom Rosalinda var Göta Ljungberg ståtlig
att skåda, och hennes för kurtisen i första
akten ej okänsliga sinne och samtidigt spelade
dygdiga fasa fick ibland några om en Sköna
Helena erinrande uttryck; men i det hela
var framställningen något tung och stämman
ett ovilligt instrument för Straussmusikens
muntra lynne. Emile Stiebel, vilkens
övergång till operettscenen på grund av visade
anlag någon gång varit på tal, hade särskilt
i första akten roande poänger som
fängelsedirektören, och ganska dyrbart var det
franskt skorrande »Compatriote», varmed
han i andra akten hälsade den foregivne
fransmannen Eisenstein. Men
förväntningarna svekos senare delvis, bl. a. i
den annars mer muntrande melodramen i
början av tredje akten; förmodligen hade
tillåtelse till någon improvisation, som ju
ej är främmande för operettens väsen, här
visat sig förmånlig. Bland framställare i
andra rollplanet skola nämnas Gertrud
Pålson som en infantilt graciös prins-vivör,
och Einar Beyron, som visade sig äga
den friska tenorrösten för Rosalindas
till-tagsne uppvaktare. För regien stod den
senast i Göteborg verksamme, förutvarande
operasångaren Gustaf Bergman, vilkens
insats efter ovanstående referat redan kan
anses värdesatt.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
