Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Stagnelius. Av Sven Stolpe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Stolpe
största objektivitet och allsidighet
iakttagas, å andra sidan måste vid ali
människoskildring de väsentligare
egenskaperna dominera över de mindre
väsentliga, och vid den värdering som här icke
kan undvikas måste ju subjektiva och
därmed i allmänhet ensidiga synpunkter
göra sig gällande. — Att Bööks analys
av människan och skalden Stagnelius i
stort sett är uttömmande, torde
emellertid icke kunna frånkommas. Nu har
emellertid en ny Stagnelius-uppfattning
förts fram, en uppfattning som mera
påminner om den traditionella. Delvis på
grundval av Alb. nilssons Svensk
romantik hävdar Sven Cederblad i ett par
nyutkomna skrifter, att Stagnelius
väsentligen —- i liv såväl som i dikt — är
romantiker. Böök skulle alltså för starkt
ha strukit under Stagnelii klassicism och
realism.
Att olikheterna mellan de två
konstruktionerna av Stagnelius, Bööks kärft
mänskliga och Cederblads mera subtila
och rent romantiska, ytterst bero på de
båda forskartypernas egenart, förefaller
troligt. I stort sett komplettera de
varandra utmärkt, om än den psykologiska
skildringen torde vara mera tillförlitlig
och levande hos Böök.
II.
Först efter en kraftig utrensning av
alla andrahands- eller rent av
hopfanti-serade uppgifter kan man få en
tillförlitlig bild av Stagnelii ungdom. Den
säkra traditionen ger ytterst
knapphändiga upplysningar, och de trovärdiga
källorna äro, som alltid då det gäller
Stagnelius, få. Men — och det bör
understrykas -—• den en smula dimmiga
helhetsbild, summeringen ger, är i själva
verket om icke banalt vardaglig så dock
allt annat än romantiskt märkvärdig. Det
finns ingen anledning att tänka sig den
lille Erik Johan som någon förvuxen,
grubblande enstöring. Han tyckte om
sagor och spökhistorier och hade
ingenting emot dumdristigheter; att han föga
deltog i sina jämnårigas lekar och
emellanåt var »försjunken likasom i inre
syner», vilket från trovärdigt håll
uppges, behöver icke innebära något annat
än att han var ovanligt intelligent och
hade en brinnande vetgirighet. Alltså
ingenting i egentlig mening onormalt.
Den gamla föreställningen om att
biskop-innan Stagnelius varit på något sätt
abnorm, har också vid närmare prövning
visat sig obevisbar. Att hon på gamla
dagar snusade, må vara henne förlåtet.
Egendomligt nog ha först nyligen ett
par verser, som Stagnelius skrev 1805,
kommit till allmänhetens och forskningens
kännedom. Man måste vid
genomläsningen häpna över 12-åringens
utomordentliga poetiska begåvning: dikten är
lättflytande, rolig och till uppslag och
genomförande delvis originell. Den ger
också en svag skymt av det glada
sällskapsliv, som tycks ha utmärkt skaldens
fädernehem.
Om Stagnelii studenttid i Uppsala ha
källorna en hel del att berätta. Att han
icke sammanträffade med Atterbom och
de andra litterära koryféerna i Uppsala,
är icke något skäl att betrakta honom
som enstöring. Tvärtom vill det synas
som om han ganska flitigt deltog i
studentlivet — utan att därför försumma
studierna. Faderns välmenande råd att
för allt i världen sluta upp med
poetiserandet brydde han sig uppenbarligen
mindre om: flera muntra sällskapspoem
finnas bevarade.
Vidare var Stagnelius politiskt
intresserad. Då han som de andra ville
deltaga i studenternas militärövningar,
upptäcktes det emellertid, att han led av
hjärtfel: det var hans första större
besvikelse. Att han ingalunda tog den lätt
visar dikten Till Årån. Själsligt var
360
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
