Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Modern tysk berättarkonst. Av Carl David Marcus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl David Marcus
ironiserar över honom och romanens längd.
Det är ett begrepp som sysselsatt honom
mer än något annat, tidens begrepp, och
intet verk bekräftar så vältaligt den i denna
uppsats yttrade tanken om tidens subjektiva
betydelse för var och en av oss. Hans
hjälte, den unge Hans Castorp, som höll
på att studera till ingeniör för att bli
medlem i en firma i Hamburg, anländer till
ett sanatorium i Davos för att besöka sin
sjuke kusin, Joachim Ziemssen, och har
för avsikt att stanna tre veckor. Då
sanatoriets överläkare inbillar honom att han
ävenledes är angripen, stannar han —- sju
hela år och förlorar snart nog varje sinne
för den tideräkning, som karakteriserar
slättbon — så kallad till skillnad från
sanatoriemänniskan i Schweiz’ fjällvärld. Det
är visserligen sant att han under tiden
förälskar sig i en åtråvärd rysk dam, Claudia,
men även denna känsla lider av tidlöshet
och räknar med evigheter i stället för med
vanliga timmar. Denne Hans Castorp, som
enligt sin författares försäkringar är en
utpräglad medelmåtta, spinner in sig i
sanatorielivets underliga atmosfär av metodisk
skötsel och enformighet men uppfriskas av
de diskussioner som föras runt omkring
honom av representanter för olika nationer.
Han genomgår med andra ord en lång
bildningsperiod och påminner så till vida
om den typiske tyske romanhjälten, men
är ännu mer passiv än denne brukar vara.
Ja, han skulle för tid och evighet ha
stannat kvar på trollberget, om icke en yttre
våldsam händelse ingripit helt mekaniskt i
hans liv, nämligen världskriget, i vars
virvlar han snabbt nog försvinner.
Thomas Mann har uppbjudit hela sin
karakteriseringskonst för att skildra sin hjälte
och den stora hop av människor som han
kommer i beröring med häruppe, varvid
det lyckats honom att odödliggöra det
ena originalet efter det andra. Utan tvivel
har hans konst att skildra människor, som
i Buddenbrooks gärna stannade vid vissa
typiska egenskaper, vilka på ett ofta
komiskt sätt framfördes i variationer, under
årens lopp fördjupats och nått det rent
själsliga. Men man kan fråga, om romanen
som konstform förts vidare av detta epos.
Härtill måste man svara nej! Der
Zauber-berg är en storstilad variant av en given
form. Och dock är den, om man söker få
rätt på själva det innersta syftet med roma-
nen, av mycket stor betydelse för
människoskildringen i den tyska epiken. Ty vad är
Hans Castorp —- och många med honom —
annat än den typiska förkrigsmänniskan?
Det är den intellektuella människan, som
arbetar på den europeiska andens
utveckling och tror på andens makt över
materien. Hos Hans Castorp tillkommer ett tyskt
inslag. Han är verkligen den tyske Hans
drömmaren, som med begärlighet insuper
allt vad som nalkas honom från Europas
fyra hörn och tillgodogör sig sina intryck
på ett personligt vis utan att dock rätt
veta vad han skall ta sig till med ali denna
rikedom. Ingen människa synes vara mindre
väl skickad att ta del i en så våldsam
revolution av alla livsformer som
världskriget bjöd på, och måhända har det varit
Thomas Manns hemliga avsikt att för
världen förklara, varför Tyskland måste lida
skeppsbrott under denna oerhörda
påfrestning. Thomas Mann vet mycket väl att
den tyska nationen uppvisar en motsatt
typ, den mer eller mindre brutala
verklighetsmänniskan, men av den typen finnes
intet exemplar! Man lämnar därför hans
stora roman, som tillhör det mest
betydelsefulla som skrivits av tysk epik, med den
frågan — när skall den tyske drömmaren
och den starke realisten förenas till en ny
människotyp, och beror inte hela Tysklands
framtid av en sådan syntes?
En epiker, vilken tillhör samma
generation som Thomas Mann och är välkänd
för skandinavisk publik,är ju Jakob
Wassermann. I detta sammanhang vill jag blott
nämna den nyligen utkomna delen i hans
stort anlagda serie Der Wendekreis, Faber
od’.r Die Verlorenen Jahre. Vad Wassermann
åsyftar med denna serie är intet mindre än
att giva en sammanfattande bild av den
moderna människans utveckling från år 1870
till 1920, en plan som livligt erinrar om
Balzacs och Zolas episka företag. Det säger
sig nästan självt, att de enskilda delarna av
en dylik komposition måste bli olikvärdiga,
och vad den näst sista delen av
Wasser-manns Wendekreis, Ulrike Woytich,
beträffar, led den starkt av en allt för
målmedveten konstruktion för att kunna
övertyga oss om sin människoskildrings sanning.
Helt annorlunda är den nya romanen, som
är det yppersta jag läst av denne födde
berättare. Här är problemet att skildra en
människa, som efter sex krigsår tillbragta
378
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
