Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Borgholms slott under de sista trehundra åren. Av Ernst E. Areen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ernst E. Ar een
mannen av år 1809, gick han först i
krigstjänst, men lämnade redan 1796
militärbanan och ägnade sig åt lantbruk.
Hans för nyttiga reformer städse vakna
blick, stora praktiska begåvning och
outtröttliga energi, då det gällde att befrämja
ett enligt hans övertygelse gagneligt
före-tag, gjorde honom snart till en
föregångsman inom sitt nya verksamhetsområde.
Med en fäderneärvd häftighet till lynnet
förenade han en hos driftiga och
initiativrika naturer vanlig härsklystnad och
trotsig oförvägenhet, då det gällde att
förfäkta en åsikt. Dessa egenskaper och
hans av franska revolutionens
reformprinciper i vissa fall påverkade sociala
åskådning bragte honom under den stormiga
kröningsriksdagen i Norrköping i skarp
opposition mot regeringspartiet, vilket
gav anledning till ett rättsligt efterspel,
som emellertid avlöpte utan allvarligare
följder för honom.
Våren 1802 övertog Adlersparre
arrendet av Borgholms kungsladugård och
fann inom kort, att det bördiga men av
höga överheten i århundraden svårt
försummade Öland kunde bliva ett
synnerligen tacksamt arbetsfält för hans
mångfrestande verksamhetslust, sedan det
väsentligaste hindret för landskapets
ekonomiska uppblomstring, den av Johan III
grundade kungliga djurgårdsinrättningen,
föregående år blivit upphävd.
Redan några månader efter ankomsten
till Oland hade Adlersparre hunnit
utarbeta en omfattande plan till
industriella anläggningar för bearbetning av inom
provinsen tillgängliga råvaror. I det på
kungsgårdens område belägna slottet,
vars halvt ruinerade skick gjorde det
obrukbart till sin ursprungliga
bestämmelse, kunde utan större kostnader
lokaler inredas för de planerade industrierna,
varför Adlersparre också omedelbart gick
i författning om att förvärva
dispositionsrätten till detsamma. Sedan detta lyckats
honom genom nyssnämnda
överenskommelse med kronan, tog norra slottflygelns
inredning till fabrikslokaler sin början.
Att Adlersparre som praktisk ekonom
härunder utnyttjade alla de fördelar
kontraktet tillförsäkrade honom, må ingen
förtänka. Man kan ej heller begära, att en
industriidkare, åt vilken statsverket
överlåtit slottet mot skyldighet att där inreda
och driva vissa fabriker, skulle visa den
gamla byggnaden mera hänsyn än
kammarkollegium, som sedan flera år
tillbaka hyrt ut den till magasin och
svinhus. A andra sidan har ingenting
framlagts som bevisar, att Adlersparre
överskridit den nog så vidsträckta
befogenhet överenskommelsen lämnat i hans
hand eller uppenbart brustit i
fullgörandet av sina kontraktsenliga förpliktelser.
Den som tecknare och reseskildrare
bekante Jonas Carl Linnerhjelm, som
bereste Öland 1804, har lämnat en
temperamentsfull skildring av Borgholms slott
vid den tidpunkt, då Adlersparre som
bäst var sysselsatt med sina
fabriksanläggningar. Av den fint bildade och
omdömesgille resenärens iakttagelser och
reflexioner under ett kort besök i den
åldriga borgen torde följande citat i detta
sammanhang äga intresse: »— — —■
Och nu voro vi vid detta Slott,
högtidligt och sorgligt i sin anblick. Dess ännu
stående fasta murar och tvenne torn visa
hvad det varit eller varit ämnadt att blifva;
de mossor och trän deremot, som
bekläda de förra, och saknaden af tvenne
torn röja tidens hand och sednare årens
åtgärd. En suck framträngde ur mitt
innersta, och himlen fällde strida tårar, i
harmoni med mina känslor. — — —
Detta Slott, som med värdighet höjde
sin stora byggnad med sina torn från
udden af en tverbrant klippa — — —
— — —–— beherrskande nejden
392
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
