Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Falangen. Av Klas Fåhræus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Klas Fåhræus
längre i samma riktning. Och när
Matisse från den kinesiska konsten lånade
sin brokadliknande komposition med
eldiga färger dekorativt utströdda över en
ljus botten, var redan därmed
expressionismen konstituerad.
Skolans positiva insatser voro, som
man torde erinra sig från utställningen
vid Drottninggatan, ett försök att genom
suggestiv behandling av färgen samt
betoning av rytmen i teckningen inlägga
ett nytt, mera besjälat moment i
konstens grundfaktorer, medan man
samtidigt genom en förenklad komposition
sökte på österländskt vis frigöra anden
i motiven. Men dessa försök stannade i
utförandet mestadels vid en halvmesyr,
då de nya stilelement, som inympades
på den europeiska stammen, icke hos
konstnärerna uppburos av den
panteis-tiskt besjälade naturuppfattning, som i
orienten kallat dem till liv.
I negativ riktning verkade
stilblandningen som ett sprängstoff av en dittills
okänd kraft. En torped lagd under den
västerländska traditionens ark. Ty då i
Sverige — liksom över huvud i Europa —•
Matisses lärjungar i sin iver att frigöra
konsten från naturalismens närsynta
pedanteri behandlade verkligheten som en
vaxnäsa, vilken konstnären efter behag
kunde omstöpa; då de vidare tilläto
sig att missbilda människogestalten för
att fylla ett eller annat hål i
kompositionen; och då de äntligen halvt på trots
och halvt av oskicklighet framställde
bordsskivorna i sina stilleben skevande
i 45 graders vinkel — så var därmed
den naturtrohetens princip, som under
två tusen år varit stommen i den
europeiska konstuppfattningen, tillspillogiven.
I den uppkomna luckan instörtade nya
konstriktningar, den ena mera underbar
än den andra. På expressionismen följde
exotismen, naivismen, kubismen och
futurismen — samtliga hotande att med sig
bortrycka både smak och förnuft i sin
allt uppslukande virvel.
Inför dessa strömningar föllo
konstnärerna merendels ett hjälplöst offer, då
de icke längre hade någon fast princip
i sitt konstmedvetande att förlita sig till.
De färgorgier, som rasade genom alla
Europas utställningar, förvirrade dem
ytterligare. Och söndertrasade genom ett
ändlöst experimenterande syntes de med
tidens gång komma ständigt längre bort
från det mål, som dunkelt föresvävade
dem.
Efter hand förstummades också
kritiken, då det icke i längden låter sig göra
att upplysa allmänheten om en konst,
som icke själv hunnit till klarhet.
Publiken, som fått sin första
sensationslystnad tillfredsställd, övergick småningom
till en likgiltighet, som för konsten är
mera nedslående än en öppen
försmä-delse. Och då modernismen på den illa
ordnade Göteborgsutställningen led ett
betänkligt nederlag, så förutspådde redan
dess motståndare dess nära förestående
undergång.
Men vare sig att nederlaget skarpare
anspänt konstnärernas krafter, eller att
lugnare tidsförhållanden återkallat dem
till självbesinning, så överraskade
Falangen i våras detta år med en utställning,
som även om den bar spår av den
konstens osäkerhet, som oundvikligen följer
på en så långvarig anarki, likväl vann
sympati genom en gedigenhet och
trohet i arbetet, varunder flertalet av
utställarna syntes ha återfunnit sig själva,
medan enstaka mera betydande verk
gåvo löften om en ny, sundare och mera
stabil konstepok.
Av 1909 års män kvarstodo vid
Falangens utställning icke mer än sex:
Leander Engström, Einar Jolin,
402
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
