Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
C ar i G. Latirin
0 > iw»^) iitr —
B 7’ or Olsson s o 7n Eriksson
i Swedenhielms. Teckning
av Olga Rafael Linden.
romanen sin älskarinna Marie Duplessis —
att visa kärlekens förädlande och
moraliskt upprättande kraft. Men både i den
konstnärligt mycket överlägsna romanen
från 1848 och i den sceniska bearbetningen,
som spelades 1852, röjer hjältinnan, att
Dumas fils, som Romain Rolland
någonstädes säger om parisiska bulevardförfattare,
inte riktigt säkert vet vad dygd är.
Erkännas måste, att ordet dygd har något
stötande, något av fariseism. Ordet
urvattnades under 1700-talets rationalistiska tider
och blev ytterligare utspätt av romantikens
tårar. Då Marguerite i sista scenen delar
ut konfektpåsar och klockor åt sina fattiga
små vänner, blir man nästan äcklad av
ali denna billiga rehabilitation. För var
gång jag’ skrivit om denna snart
sekelgamla teatersuccés, som har glatt eller rört
publiken både i Tokio, Kairo och New
Orleans, har jag framhållit nödvändigheten
av att få se Marguerite och hennes
beundrare i fyrtiotalets dräkter. Efter nära
ett kvarts sekels böner kom 1925
bönhörelsen på Dramatiska teatern. Det var
alldeles märkligt vad stycket vann på att
återinflyttas i sin egen tid och miljö. Regi
av herr Olof Molander oc.h kostymer voro
förträffliga. Då Marguerite sitter och lyss-
nar till någon Chopin-nocturne i sin stora
salong, skulle jag vilja ha haft salongen
större och helst velat se månskenet lysa
genom fönstret, så att denna höjdpunkt av
salongsromantik blivit mera understruken.
En bild som man icke glömmer var den
sällsynt tidstypiskt ordnade scen, där
Armands fader — herr Bror Olsson — i
rakbrättad hatt avtecknar sig mot fondens
molniga natthimmel, oböjlig och hård som
det statliga som han representerar,
inväntande sonens förtvivlan, då Marguerite, så
rörd över hans systers oskuld att hon
icke vill hindra hennes konvenansparti, på
faderns uppmaning ger honom den i ädelt
syfte lögnaktiga uppgiften, att hon aldrig
älskat honom. Man är tacksam, att
personerna i ali denna nästan osunda dygd
icke äro skrudade efter 1925 års
vinter-modejournal.
Som Armand var herr Ivar Kåge
sympatisk och tillräckligt -—• det fordras ej så
litet — idiotisk för att passa till denne förste
älskare. Prudence—fröken Hilda Borgström
— var i sin iskalla åtkomstförmåga något
så parisiskt, så på pricken i sin själlöshet,
att hon direkt skulle kunna omformas
till en Gavarni-litografi, kallad »L’amie
de la lorette». Den dygdiga loretten,
omgiven av fyra herrar och dessutom
faderligt beskyddad av en greve, spelades
av fru Tora Teje och var i hennes gestalt
i vissa avseenden den bästa av det dussin
kameliadamer jag sett. Med den melankoli
i största stil, som man kan bestå sig, då
man har tiotusen louisdorer om året, och
som brukar följa med de allra högsta av
värld och halvvärld, hade hon utbrott av
äkta lidelse, suckade, snyftade och smålog
sorgset med så mycken ädelhet och
formkänsla, att hela hennes själsliv var som ett
salongsstycke av Chopin. Hon
förkroppsligade den eleganta ångrande synderskan,
som fått tårarna att rinna på så många
gula, svarta men mest vitsminkade
damanleten. Det påstods dock, att här i
Stockholm herrarna gräto mest, och jag är ej så
litet förbryllad däröver och vet ej om det
skall tolkas som övermått av dygd hos
våra män.
Verkligheten är underbarare än dikten,
heter det, men det är den riktiga
verkligheten. »Dichtung und Wahrheit» i
Sweden-hielms hade mera av konstighet än av
418
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
