- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
425

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Från Stockholms teatrar

Är det icke egendomligt, att den stora
publiken både på biografer och teatrar och
för resten även i romaner så definitivt
föredrar det oäkta framför det äkta, särskilt
då det gäller de ömtåligare känslorna? Fru
Naima Wifstrand är en verklig konstnärinna
och vår bästa operettsångerska. Bör hon ej
vara nöjd med det? Men Goethe ville vara
märklig ej bara som skald utan också som
etsare.

Kvinnan på fyrtio år av Sil-Vara
spelades på Vasateatern. Då jag för tio år
sedan på en teater i Berlin beundrade detta
styckes charm, blev jag övertygad om att
det ej kunde vara rikstyskt. Det
meddelades mig att det torde vara skrivet av en
ung dansk begåvad dam, och det lät
mycket plausibelt. Så råkade jag här i
Stockholm under kriget författaren Sil-Vara,
enligt uppgift en nära serbiska gränsen i
Österrikiska monarkien född herre av
semitisk extraktion och vid namn Silberer. Den
högt kultiverade och elegante Sil-Vara
mottogs med stor sympati i Stockholm och
besvarade denna i förträffligt formade
resebrev, där sympatien visade sig vara
ömsesidig. År 1918 spelades här hans lilla kvicka
pjes »Pierrots drama» på Dramatiska
teatern. Nu först kommer hans »Die Frau
von vierzig Jahrén» upp på Vasateaterns
mera blygsamma scen.

Bland de ej alltför många förändringar
till det bättre, som utmärka vår tid, torde
dock kunna räknas, att lektiden, då det
gäller människor, blivit betydligt utsträckt.
Religionsläraren, som frågade sina flickor,
när »passionstiden» infaller, fick av en
tänkande och kännande lärjunge svaret:
»Vid omkring 17—18 år.» Det kan vara
lagom. Då Beatrice Portinari vid nio års
ålder ingav Dante en glödande lidelse,
eller då drottning Margareta gifte sig vid
tio års ålder, var detta så tidigt att vi
erfara en tydlig obehagskänsla. Däremot
kom man i äldre tider snart ur leken, och
blott för ett femtiotal år sedan »satte man
sig» i en frusoffa med en liten mössa på
huvudet så snart man blivit gift. Balzac
upptäckte förtjänster hos »la femme de
trente ans», och då är väl kvinnan från
högre synpunkt först egentligen färdig, men
även av die Frau von vierzig Jahrén har
man väl knappast rätt att fordra
nedläggandet av alla vapen och fullkomlig pacificering.

Leonie är en förtjusande, god, klok, rik,
vacker och synnerligen välklädd dam på
fyrtio varma somrar. Hos henne bor en
ung frände, som har alla hennes
egenskaper utom klokheten och ett tjugutal år.
Då Leonie märker, att Felix blir litet
förtegen och »ej som förr», får hon en moralisk
och kanske också litet omoralisk lust att
bli mer än tant för honom och därigenom
skydda honom för dåliga kvinnor. Men
sådana finnes det gott om, och hennes
unga husföreståndarinna, som hon tagit av
medlidande i sitt hus, ser snart hur det är
fatt mellan Leonie och herr Felix.
Tillfrågad av henne, om det är något mellan
honom och fröken, nekar han, och Amelie,
som är rätt söt, ber honom kyssa sig
såvida det ej är något mellan honom och
hennes husmoder. Han anser sig väl som
gentleman vara skyldig till denna lilla
bilabiala osanning, och just då inträder
Leonie, ej alldeles nöjd att han precis med
en kyss skulle behöva bekräfta sin
diskretion. Men det finns farligare kvinnor än de
dåliga. Det fanns också snälla flickor ej mer
än hälften så gamla som Leonie. En sådan
var Leonies nièce Grethe, och till henne
överlämnar den vackra och vänliga tanten
i en scen av ganska rörande resignation
sin unge Felix, som vid detta tillfälle
kämpar manligen för att visa sig trogen.

Man vistas i en krets, där allt är laddat
med erotik. Som bland gökar, näktergalar
och duvor om våren, så gales det,
kvittras, sjunges och kuttras, så att en vanlig
rangerad varelse blir nästan vimmelkantig.
Men vem skulle på allvar vilja läsa lagen
för och moralisera de befjädrade
varelserna? Man erfar något av det lönlösa,
ja smaklösa i att göra detta med de
uppträdande i stycket. Allt har något av
kultiverad wiensk Leichtlebigkeit, alla äro snälla
och lätta människor, som komma att snudda
vid rosenmunnar lika lätt som fjärilar och
sländor vid blommor.

Leonie—fröken Olga Andersson hade
nog skönhet, men ej nog temperament.
Det är en roll för Betty Nansen. Felix—
herr Nils Ranft karakteriserade ypperligt
den unge mannens naiva egoism och
självbelåtenhet och gjorde honom som han
skulle, mycket sympatisk i alla fall. Några
tonfall av äkta dyrbar flickaktighet, d. v. s.
en sådan hos en flicka just då hon blir
ung kvinna, hade fröken Brita Öberg som

425

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1925/0469.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free