- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
426

(1892-1945)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Like | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Carl G. Laurin

Grethe. Det kom in i hennes röst något
av orolig aning om tantens kärlekslidande,
och för denna del av tantens själsliv
uppväxte hos henne en skygg vördnad.

På Blancheteatern såg jag med kort
mellanrum två farser, som äro typiska för två
huvudriktningar inom farsen, Min polska
kusin av Louis Verneuil för den franska
riktningen och Dubbelexponering av Avery
Hopwood för den amerikanska. Jag har
sällan skrattat så hjärtligt, om också icke
så oskyldigt, som åt den förra, och sällan
erfarit så starka hämningar i mina
skrattmuskler som då jag såg den andra. Den
förra är fylld av okynnighet och kvickhet,
den andra av någon klumpig tafatthet.
Den förra uttar allt av den sensualism och
de psykologiska förvecklingar, som här
kunna uppstå, den andra lyckas med
pjoll-rig ängslan undvika det varom också detta
stycke enligt uppslaget skall handla.

Fransmännen bruka ibland säga om en
bok, att den »sent 1’huile», luktar av
studielampans olja. Och här i den
amerikanska farsen tycker man sig känna lukten
av maskinolja och allt är mekaniskt och
känslolöst. Det finnes ej ett ord av värme
hos dessa homunculustyper, alstrade i
retorter, kläckta i couveuser och som aldrig
tyckas ha som riktiga människor vuxit
under en kvinnas hjärta. Låt vara att också
ofta franska farser äro mekaniska, men det
finnes dock där ej sällan något sensuellt,
något av livets varma flod, som tar bort
torrheten.

Budet »du skall icke begära din nästas
hustru», tjänare, tjänarinna, oxe, åsna etc.,
tyckes, åtminstone vad hustrun beträffar och
möjligen också då det gäller den svenska
tjänarinnan, behövas även i det moraliska
U. S. A. Konstnären Campbell begär Mrs.
Sibyl Norton, och Mr. Jimmy Norton
begär Mrs. Lecksy Campbell. Så långt är allt
gott och väl och enligt naturlagarna. Men
så tillkommer Baba Mahrati, en indisk
helig man — vad jag föresloge som titel:
yogi, mahatma, fakir, så skulle teosoferna
säga, att det var galet —, och han trollar
eller projicierar, vad det nu heter, de två
herrarnas själar in i varandras kroppar. De
byta således plats. Den osedvanliga
entusiasm, varmed Tommys ande i Jimmys
väl-födda kropp jakande besvarar Mrs. Sibyl
Nortons förslag att gå hem och lägga sig,

var verkligen glädjande. Men sedan var
det omöjligt att få illusion och tro på
själabytet. Är ej röstklangen det mest
personliga hos en människa’ Man kan bli
flintskallig och skäggig, man kan bli
kopp-ärrig till oigenkännlighet, lam och lytt
och puckelryggig, den magra kan bli enormt
fetlagd, men röstklangen, hörd i mörkret
eller i telefon, identifierar individen
ögonblickligen. Därför fick man aldrig den
känslan, att det kunde vara möjligt, att
Tommy hade fått Jimmys röst. Nå, det
visade sig ju också vara blott en dröm,
där emellertid Tommy—herr Olav Riego
undermedvetet fick klarhet i att Mrs. Sibyl
Norton—Esther Roeck-Hansen ej var så
utomordentligt hänförande, utan att hans
snälla Lecksy—Margit Manstad egentligen
var att föredraga. Erik Berglund, som
spelade Nortons kropp och Campbells själ,
var en så trevlig kropp, att man hade
önskat honom att få litet roligt för den
längtande själs skull, som — liksom den
onde anden tog sin boning i ett av
gada-renernas svin — hade placerat sig i
Nortons bastanta kroppshydda.

En flödande rikedom utmärkte Min
polska kusin. Också i Frankrike kan det
förekomma, att äkta folk icke äro riktigt säkra
på att vara de i himlen för varandra
skapade hälfterna. Hälfterna glappa. F. d.
bankiren Burei—Nils Lundell har på
uppmaning av sin doktor på grund av
överansträngning flyttat till sitt lantgods vid
Sau-mur, och då han fått det rådet att syssla
med någon icke för hjärnan ansträngande
verksamhet, har han valt
romanförfattarskap. Hans hustru Lucienne—Dagmar
Lindén tycker, att han bra mycket vistas hemma,
ty hon vill ägna sig mera ostört åt
husvännen, landskapsmålaren Hubert de
Car-teret—Olav Riego. Mannen har i sin roman
beskrivit, hur den brottsliga kärleken
började spira hos två unga, vilka alltid
uppsökte alléernas dunklaste trakter, och
utropar: »Ja men det är ju just det som ni gör.
Jag börjar tro, att ni bedrar mig». Då höres
automobiltut, och den eleganta, extravaganta
polska kusinen Sonja Vasilovna—Tollie
Zell-man störtar skrattande in i sällskapet. Hon
är så vansinnigt rik och så otroligt vacker,
att hon ej ryggar för något, ty hon har
allt sitt i »Edelvaluta», också vad de
kroppsliga tillgångarna angår. Till ytterlighet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sat Dec 21 12:50:50 2019 (aronsson) (download) << Previous Next >>
http://runeberg.org/ordochbild/1925/0470.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free