Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - De astronomiska monumentaluren. Av Theodor Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
De astronomiska monumentaluren
timmar, likasom »planetnattimmarna» på
samma sätt indelade natten från
solnedgång till soluppgång. Endast vid de båda
»ekvinoktierna», vår- och
höstdagjäm-ningarna, voro timmarna under hela
dygnet lika, och de ännu brukliga jämna
timmar, som på 1300-talet började
införas såsom ersättning för de gamla
obekväma planettimmarna, och som angivas
vid urtavlans yttre omkrets, kallas
därför »ekvinoktialtimmar».
Under sitt omlopp mot zodiakvisaren
står vid sommarsolståndet solvisarens
skärningspunkt vid den excentriskt
liggande zodiakvisarens längsta arm, vid
inträdet i det där angivna Kräftans tecken,
och följer då i sitt dagsomlopp den
yttersta av urtavlans sju koncentriskt lagda
cirklar, vilken således betecknar
Kräftans vändkrets. En månad före och efter
utgångstillfället står denna skärningspunkt
vid inträdet i resp. Tvillingarna och
Lejonet och följer då den närmast innanför
liggande andra cirkeln. Två månader fore
och efter står den vid inträdet i resp.
Oxen och Jungfrun, vid den tredje
cirkeln, och tre månader före och efter,
alltså vid höst- och vårdagjämningarna,
står samma skärningspunkt vid inträdet
i Väduren och Vågen, vid visarens
tväraxel, och följer då den mellersta av de
sju cirklarna, Ekvatorn, och ett halvår
före eller efter utgångstillfället, således
vid vintersolståndet, står samma
skärningspunkt, »solpunkten» vid
excenter-ringens kortaste arm, vid inträdet i
Stenbocken, och följer den yttersta cirkeln,
som är Stenbockens vändkrets.
Ännu en tredje visare, som icke fick
saknas på ett medeltida ur, var
månvisaren, markerad vid spetsen med ett
litet månklot. Denna visare angav, sedd
i samverkan med zodiakvisaren, den
si-deriska månaden och månens ställning i
djurkretsen, och sedd i samverkan med
solvisaren den synodiska månaden. Vid
Lin jesystemet å uret i D o b e r an.
nytändningen stodo sol- och månbilder
å uret mitt över varandra, »i
konjunktion», och vid fullmåne diametralt
motsatta varandra, »i opposition». Vid de
båda kvadraturerna, vid halv måne i
till-eller avtagande, stod månvisaren i 90°
vinkel mot solvisaren, å ena eller andra
sidan om solen. Det lilla månklotet, till
hälften vitt och till hälften svart, var
anordnat att rotera kring sin egen axel
ett varv från konjunktion till konjunktion
och gav sålunda, sett vinkelrätt framifrån,
en fullt trogen bild av månens faser
genom hela lunationen.
Stundom hade urtavlorna visare även
för de övriga fem planeterna — sol och
måne hade ju under medeltiden rangen
av jordens båda större planeter — och
i vissa fall finna vi ännu en visare,
»drak-visaren», utformad såsom en drake, som
med sina två gaddar, en i gapet och en
i stjärten, pekade ut emot zodiakringens
gradering. De två gaddarna betecknade
»månens noder», de två punkter i vilka
månbanan skär ekliptikan, och där
således sol eller måne kunna bli utsatta
för förmörkelse. De båda gaddarna
roterade kring urets centrum likformigt med
månnodernas rotation kring jorden och
481
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
