- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
458

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Det tyska bidraget till Europas konst. Av Julius Meier-Graefe. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

y 11 li s Me ier- Grae fe

ärelystnaden att av obegränsad
mångfald bygga upp ett kosmos, är av ondo,
symbol för den fanatiska arbetshungern
hos en ny industriell tyskhet, som skulle
vilja göra en verkstad av Europa och
som framkallar oro hos alla nationer.
Det är ingen tillfällighet att en typisk
målning av denne senare Menzel
framställer ett järnvalsverk.

Ännu ha dessa rökiga moln endast
börjat fördunkla horisonten. Till 1870
utgör just realismen i Tyskland bandet
med Europa. Man förstår hos oss att
det centrala i nutidskonsten icke kan
vara en ruin av det förgångna, ser och
erkänner i Paris de skapande krafterna i
det närvarande. Dit dragas nästan alla
tyskar, som kunnat motstå Italien.
Feuerbach, romantikern, visar vägen, går över
Paris till Italien, men försöker att med
franskt slipade vapen erövra antiken och
slutar i ett svulstigt patos som en sista
avsigkommen ättling av tyska arkeologer.
Andra lära sig i Paris att foga sig.
Medan Piloty omplanterar de berömda
Antwerpen- och Parismålarnas historiska
bombast i Tyskland, där jordmånen
för frasen blir allt fruktbarare, rör sig i
hans närmaste närhet obeaktat och
hungrande ett stillsamt målarsläkte, som
förstått att välja något bättre i Paris än
Delaroche. De hylla de gamla holländarna
och finna genklang häri hos de nya
parisarna. I Münchens gårdshus sitta
Lenbach, Spitzweg, Lier och många andra
och måla små behagfulla landskap, som
man skisserat ute i naturen; de äro de
sydtyska efterföljarna till Blechen,
Friedrich, Dahl, varmare i ton, av en mindre
spröd anda, kanske mindre personliga,
men därför bättre lämpade att bilda skola.
Det blir en mindre upplaga av 1’école
de Barbizon. Anspråkslösheten är deras
aktningsvärda företräde. Ali brokigheten
på Pilotys och Makarts beundrade
paletter begagnas till att lysa upp det

obetydliga staffaget. Man har inga fraser
och maskiner i huvudet, utan glädje över
naturen och sitt goda hantverk. Denna
Münchengeneration på 60- och 70-talen,
som för övrigt till största delen består
av inflyttade nordtyskar, frambringar den
enda målarskola i Tyskland som förtjänar
benämningen europeisk. Vi ägde
dessutom då en hel rad begåvade
sagoskildrare. Rethel, Schwind, Ludwig Richter
och många andra sörjde för legendens
specifikt tyska ton och voro lyckligast
då de avhöllo sig från pensel och färg.
Här i München målades det. Med detta
menas icke blott ett sakkunnigt
hanterande av pensel och färg, utan det
betecknar det lyckade försöket att giva
rikare orkestrering åt den tyska
melodien. Att Spitzweg musicerade
ojämförligt bättre än den målande Schwind har
icke minskat något i hans tyskhet. Man
har München att tacka för ett förstorande
av den tyska konsten, som hittills blott
förmått förbliva organisk genom en
våldsam inskränkning till den sparsammast
tänkbara teckning. Det var ett förstorande
av Tyskland, en icke blott konstnärlig
landvinning.

I Münchenkretsen mognade två
nordtyskar av ovanliga mått: Leibl och
Marées. Leibl bevisar vad en skolas
atmosfär kan giva, vad många betyda
för en. Marées ådagalägger, vad en
förmår emot alla. Det fanns hos Leibl
mycket av skola, mycket som var
tillgängligt för skolinflytande, föga eller alis
intet geni, intet särskilt
utvecklingsmöj-ligt intellekt, men stor begåvning,
förmåga att behärska stoffet, att få färgen
att verka, därtill flit, seghet, systematik.
Med att tala om hans beundrade
naturkänsla säger man mycket litet, ty den
behövde absolut icke leda till
»Bordsällskapet» eller »Ryttaren på skimmeln»
och så många andra mästerverk. Vad
som rycker oss med hos honom är icke

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0504.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free