Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
som förändras med världsbilden, utan det
är världsbilden som förändras med
människorna. Kanske t. o. m. de exakta
naturvetenskaperna spegla själslivet hos de
människor, vilka frambringa dem.
Spencers filosofi har sitt omedelbara
sammanhang med burgna viktorianska hem, hans
universum står i förbindelse med solida
borgerliga vanor, med bastanta och
regelbundna måltider, med bekväma, fast litet
smaklösa länstolar, med tryggheten på John
Bulls gård. Relativitetslära och
psyko-ana-lys och andra moderna kulturföreteelser
äro i sista hand ingenting annat än olika
uttryck för ett själstillstånd, som mest
monumentalt manifesterat sig i
världskrigets väldiga faktum. Vi ha ej blott en
annan världsbild än den vi hade för 50
år sedan, vi äro andra människor.
Den Kristus, vilken idag förkunnas i
bönehus och i kyrkor, är icke en lärare
och uppfostrare. Han är icke den store
moralist, om vilken Matthew Arnold och
Huxley och Viktor Rydberg talade. Än
mindre är han den älsklige poet, Renan
beskrivit. Ingen människa tror att vi äro
stadda i utveckling mot ett samhälle, där
Bergspredikans etik är ett självklart axiom.
Nietzsche och George Moore ha visat, att
Renans ideal egentligen saknar stil. Tidens
pendel har svängt.
Den, till vilken samtidens kristna bedja,
har andra egenskaper. Och skulle man
fråga, om det är något som han är framför
allt annat, så vet jag icke vad man skulle
svara annat än detta: Han är
demonbesvärj ären.
»När sedan pingstdagen var inne, voro
de alla församlade med varandra. Då kom
plötsligt från himmelen ett dån, såsom om
en våldsam storm hade farit fram; och
det uppfyllde hela huset där de sutto.
Och tungor såsom av eld visade sig för
dem och fördelade sig och satte sig på
dem, en på var av dem. Och de blevo
alla uppfyllda av helig ande och begynte
tala andra tungomål, efter som Anden ingav
dem att tala.»
Det är pingstdagens under, så som det
berättas i Apostlagärningarnas bok. Man
får en underlig känsla av tidens och
rummets relativitet, när man tänker på att
den moderna, vittomfattande och
livskraftiga religiösa strömning som kallas pingst-
rörelsen, direkt anknyter till dessa första
kristna: pingstvännerna göra ej endast
anspråk på att äga den rent apostoliska tron,
de mena också, att samma heliga ande,
som utgöts över apostlarnas huvuden, idag
verkar samma under vid deras egna
sammankomster.
Det är ett bevis på det uppseende,
pingströrelsen väckt, att den på en gån g
gjorts till föremål för tvenne vetenskapliga
svenska special studier: professor Emanuel
Linderholms båda volymer: Pingströrelsen
och Pingströrelsen i Sverige och docent
Efraim Briems Den moderna pingströrelsen.
Det är emellertid arbeten av högst olika
art och värde. Briems bok är en alldeles
ypperlig historisk och psykologisk studie:
en på en gång kritisk och förståelsefull
undersökning av pingströrelsens uppkomst
och egenart och en utomordentligt
intressant analys av de med denna strömning
förenade tungomålstalet, profetian och
hel-bregdagörelsen. Klart och överskådligt
skriven, är Briems arbete boken om
pingströrelsen, lika fängslande och värdefull för
lekt och lärd. Emanuel Linderholms
vidlyftiga verk har intresse som
materialsamling; det innehåller en mängd belysande
citat, dokument och en rad fakta och
data. Men därmed har man också sagt
vad gott kan sägas om boken, ty den är
ytlig och oredig, illa skriven och helt
igenom hållen i den obehagligt arroganta
ton, som nu en gång tycks utmärka denne
författares yttranden i religiösa frågor.
Det kan gå underligt till vid
pingstvännernas sammankomster, och om man i
beskrivningarna ändrade en del namn och
uttryck, skulle man tro man läste om en
totemfest med extatiskt stammande präster
någonstans i en afrikansk eller
australien-sisk djungel eller skulle man tro sig
förflyttad två och ett halvt årtusende tillbaka
i tiden till en underlig nattlig scen bland
traciska berg, där Dionysos tillbads med
vilda och underliga rop. Vi läsa om män
och kvinnor och barn, som stöna och
stamma, som sucka och ropa, som kasta
sig på marken med underligt förvridna
drag och underligt förvridna lemmar, som
framstöta obegripliga ljud och
medvetslöst framsäga ramsor på ett obekant
tungomål. Men vi läsa om egendomligare
ting än så. Den bottensats av vild och
primitiv extas, som kommer till uttryck
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
