Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Knut Hagberg
på likhögen, som ständigt växer. En annan
författare än Sven Lidman hade nu
beskrivit tunnelöppningen med solljuset och den
friska luften, dit den troende snart når fram.
Men Lidman för bilden obarmhärtigt
vidare. Hans fågel faller och kvävs av de
andra heta, flämtande, klibbiga,
vampyr-liknande fågelkropparna, som snart täcka
den. Det är livet, säger Sven Lidman.
Belsassar regerar världen med hjälp av
ondskans alla demoner, och för den som
vill komma undan hans välde hjälper det
ej med att ärbart söka det sanna och rätta.
Från demonerna räddas man endast av
honom, som är starkare än demonerna.
Sven Lidman kommer tillbaka till detta
åter och åter, och det är därigenom hans
predikningar stå i samband med
pingströrelsen. Belsassars gästabud är
pingströrelsens bakgrund; ingen annan religionsform
har en så pessimistisk världsbild, och det
kan i sin mån förklara det våldsamma och
passionerade i pingstvännernas reaktion
mot världens gång.
Det vore ur flera synpunkter en
tacksam uppgift att jämföra pingströrelsen och
frälsningsarmén. Det kan självfallet här ej
göras ens antydningsvis, men en sådan
jämförelse skulle visa ett enhetsdrag i
nutidens religiösa strävanden. Gemensamt för
pingströrelse och frälsningsarmé är att de
anknyta direkt till en urkristen tradition,
den skarpa dualismen, som kräver en
radikal, krisartad pånyttfödelse,
helighetsbegreppet, som mer påminner om det katolska
än det lutherska, den törhända något långt
drivna asketismen och icke minst alla de
för frälsningsmöten typiska dragen. Den
viktigaste skillnaden är kanske denna:
pingströrelsen är helt igenom en reaktion mot det
världsliga kulturlivet, frälsningsarmén är en
genialisk organisation av oöverskattlig social
betydelse, en kulturfrämjande rörelse, som
alltigenom bär stämpeln made in England.
Våren 1925 har det svenska
standardverket om frälsningsarmén publicerats. Det
är Laura Petris Catherine Booth och
salvationismen, ett stort vetenskapligt arbete,
vederhäftigt, klarsynt och rikt på intressanta
uppslag och paralleller. Inom den ram,
som antydes av titeln, ger dr Petris bok
den mest uttömmande undersökning av
frälsningsarmens väsen och egenart, som
-vi äga i Norden.
Salvationismen är egentligen en skapelse
av familjen Booth, inom vilken far, mor
och son alla buro geniets kännetecken.
Denna väldiga organisation, om vilken en
engelsk premiärminister yttrat, att han
under sin politiska verksamhet ej mött ett
samhällsproblem, där ej salvationisterna
sutto inne med sakkunskapen, är ett verk
av en utstött metodistpastor, hans hustru
och hans son. William, Catherine och
Bram-well Booths gemensamma insats i Europas
och Amerikas sociala och religiösa liv har
dimensioner, om vilkas storhet först en
avlägsen framtid skall kunna döma rätt.
Dr Petri har i sin bok starkt strukit
under det katolska draget i salvationisternas
religiositet. Iakttagelsen är naturligtvis
riktig — Catherine Booths frälsningslära och
människouppfattning äro mer i släkt med
katolicism än med protestantism, och
hela salvationismen är ett slags
motsvarighet till de katolska munkordnarna. Kardinal
Manning bad offentligt för frälsningsarmén
på en tid, då de flesta anglikanska prelater
blott hade avvisande ord och gester till
övers för rörelsen, och de katolska
helgonen ha få varmare beundrare än Catherine
Booth. Men å andra sidan har
frälsnings-arméns livsideal något av den
»innerwelt-liche Askese», som man ansett vara
puritanismens särmärke, och de hederliga och
strävsamma arbetare, som salvationismen
danat och avser att dana, höra till en
människotyp, som nu en gång är mera
protestantisk än katolsk. Med de drag av
franciscaner- och jesuitordnarna, som
utmärka frälsningsarmén, faller den i alla fall
inom de protestantiska engelska sekternas
stora familj.
Men denna viktorianskt praktiska,
realistiska organisation, med sin väldiga
sociala uppgift, hör samman med den metafysik,
som bildade bakgrunden till pingströrelsens
orgiasm. Det djupaste och mest
karakteristiska inom frälsningsarmén hänger samman
med den militära utrustningen,
gradbeteckningen, mässingsmusiken och de röda
fanorna, vilkas färg icke är hämtad från
socialismen, utan från det banér som svajade
på Nelsons skepp vid Trafalgar. Var
sal-vationist är officer eller soldat, och frågar
man vem han strider mot, blir svaret
självfallet och omedelbart: Satan.
Frälsningsarmén, som när den stiftades verkade
excentrisk och främmande, är i närvarande
480
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
