Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Religionen och samtiden. Av Knut Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Kn 7i t Ha g b e r g
Sneckenströms skall behöva förses med en
dylik upplysning, men det sätt varpa
boken på sina håll mottagits visar, att
författarinnans påpekande blott var alltför
behövligt. Det sätt, varpå man här och var
i Sverige i de yttersta av dessa dagar talat
om Engelbrekts och biskop Thomas’ tro,
kan även den som ej är katolik knappast
karakterisera med ett mildare uttryck än
motbjudande, och vad de svenska
katolikerna måste tänka om och känna inför
denna hets behöver man ej undra över.
Marika Stjernstedt har också betonat den
tragiska känsla av isolation och
främlingskap, som katoliken hyser i det moderna
Sverige. Men det bör å andra sidan ej
heller glömmas, att förföljelsen mot
katolikerna inskränker sig till ropande i press
och från talartribun; de kretsar, i vilka
svenska katoliker företrädesvis röra sig,
torde näppeligen kunna anklagas för
fanatism och intolerans; snarare kan man säga,
att bildade svenska borgare i regel ej känna
annat för katolicismen än odelad aktning
och vördnad. Kanske har den svenske
katolikens ensamhetskänsla blivit något för
starkt betonad i von Sneckenströms.
Marika Stjernstedts roman ger en ren
och sann bild av katolsk religiositet. Den
handlar om vanliga syndiga människor,
vilkas glädje och smärta, längtan och
ångest, hänförelse och förtvivlan präglas
av den stora tradition, inom vilken de
fostrats och inom vilken de leva och dö.
Det drag i den katolska fromheten, som
Marika Stjernstedt mer än något annat
framhäver i sin skildring, är disciplinen.
Det centrala inom katolicismen är ej det
individuella själslivets skiftningar, det är
det hela, kyrkan och dess fixerade ideal.
Fromheten är att dana sitt liv efter kyrkans
anvisning, efter kyrkans ideal. I viss mån
finnes denna etik inom alla kristna
religionsformer, men endast katolicismen fullföljer
den konsekvent, ty genom bikten och kyrkans
levande tradition ställes den enskilda
människan inför en domstol, som är avgörande i alla
livets frågor, som knappast på någon punkt
lämnar fritt spelrum åt det privata godtycket.
Man stöter ibland på den föreställningen,
att katolicism är ett känslorus, ett
frossande i vaga stämningar; i själva verket
betyder katolsk religiositet sträng
vaksamhet, tukt och behärskning. I Paula von
Sneckenströms gestalt har Marika Stjern-
stedt tecknat en bild av det för katolsk
lekmannaetik mest karakteristiska draget:
medveten, viljebestämd självförnekelse och
försakelse. Plikten att lyda och plikten att
göra bot äro den katolska religiositetens
stora bud: i en eller annan form är också
det ena förutsättningen för kultur och
samhällsliv, det andra för människosjälens
renhet.
Men ställer katolicismen stora krav på
sina bekännare, har den också mer att ge
igen än andra religioner. Det är icke läror
eller löften det gäller, det är den väldiga
realitet som heter kyrkan. En av
gestalterna i von Sneckenströms, jesuiterpatern
Carlo, säger härom dessa ord: »Om kyrkan
kräver lydnad, så är det just för att få
behålla sin utvecklingsgång orubbad av de
otaliga ovisa små arbetarnas infall. Och
helt visst är det sa ställt att alla kunna
bo där. Vår kyrka har rum för munken,
som i djup tillbakadragenhet ökar vårt
universums skatter av kontemplation och frid
i Gud, men den har likaväl rum för de
dagligen av världsliga, politiska och till
och med av mondäna förpliktelser upptagna.
För den enfaldigaste, vars enkla dyrkan
ofta fått heta vidskepelse, och för den
lärdaste doktor; ty det finns troende även
bland dem. Ditt barnsliga första
gudsbegrepp stannade vid en faderlig,
långskäggig gammal Gud på sin tron på
himlavalvets skyar; och det finns gudsbegrepp,
som rör sig med ingenting mindre än
världarnas evolution. Men kyrkan kan
rymma dem alla. •— -— — Det finns inte
mer än ett instrument för världsledning och
världsordning och det är den katolska
kyrkan, därför att hon ensam är
fullkomligt fast och fullkomligt medveten samt
fullkomligt oegennyttig -— — —. Hon är
en tjänare, liksom Kristus är sin Faders
tjänare — och hon är trogen.» Kyrkan,
vars valvbågar sträcka sig över tidens och
rummets gränser, en värld och ett hem,
som bjuder hostian och helgonens förböner,
inom vilken varje enskilds goda handlin
kommer det hela till godo, en auktoritet
i alla livets frågor, de största som de
minsta, en översinnlig verklighet och
samtidigt en jordisk makt, absolut och
oföränderlig och samtidigt levande och varm
— det är katolicismen, icke en lära utan
ett väsen.
Genom den bild den ger av nutida män-
486
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
