Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W er ner Söder hj elm
–- han, som mannens vemod fick,
har känt, hur vågor vandra,
och känt, att detta ögonblick
skall fly, som alla andra,
så är det ju intet annat än: »doch wenn
du sagst ich liebe dich, so muss ich
weinen bitterlich», fastän Heine på goda
poetiska grunder överlåtit åt läsaren att
utfundera den bittra gråtens orsak. I en
angränsande dikt, »Okänd», förekommer
en annan variation av romantik, i det
man påminnes om Topelius. Också
Wirsén har väl lämnat spår, fastän
Vetterlund icke når, kanske heller icke
eftersträvar dennes tunna silverklang och
eteriska dallringar: han är personligare
och mänskligt gripbarare än den så högt
beundrade vännen. I formen förnimmas
åtskilliga genljud, men där den är som
bäst, har den smitts på egen härd. Den
fasta rytmiska byggnaden i enkla,
kortradiga strofer är Vetterlunds egentliga
konst; diktionen, även när den ibland
har starka färger, skattar icke åt
romantisk överdrift. Förvånande nog mister
hans vers en och annan gång, i
synnerhet på senare tider, denna säkerhet —
dock, även här har han ju ättefadern
Atterbom att brås på.
Vetterlund är en alltför stillfärdig man
för att uppställa en poetisk polemik mot
andra tidsströmningar, sådan som t. ex.
Atterboms i andra delen av
Lycksalighetens ö. När han skildrar den
förskräckliga »Evolution» världen genomgår, så
sker det visserligen utan entusiasm, men
han pekar dock, med skaldens vanliga
optimism, på en morgonrodnad, som
höjer sig över allt vad utvecklingen brutit
ned. Och när hans ändlösa tåg med
»hundrade folkslag och tider och släkten»
ombord rusar genom världsrymden och
det befinnes att lokomotivets lyktor äro
släckta (»Fasa»), är allegorien icke värre,
än att den i närvarande stund i en eller
annan form upprepas av varannan författare.
Skarpare är han utan tvivel mot
realismen. Dock må det medges, att han
i förbigående tillerkänner den vissa meriter
och ser den i historiskt ljus. Och jag
kan ej underlåta att citera hans vackra
ord om Oskar Levertin i slutet av den
jämförande uppsats det nyss var fråga
om. De påminna icke så litet om
Lever-tins eget »sätt att sluta stycken»:
Men ändå har aldrig i nordisk diktning
känslan inför mörkret, som svallar ur nattens urna
genom det kalla opersonliga himmelsrummet,
fått en sådan klang som hos Oscar Levertin.
Det har kommit något invigt över den; den
har blivit högtidssång, tempelsång. Ett varmt
människohjärta har mättat den med sitt blod
— som de gamla semiterna gjorde blodsoffer
åt sina grymma gudar — och ett par levande
ögon tycker man blicka emot sig, goda och
österländskt sorgsna; medan fantasien trollar
fram dess kosmiska syner av »mörkrets strida
vatten», som brusa sina hymner till
Nödvändigheten, till Lagen, till Förintelsen.
Det kan emellertid här icke bli fråga
om Vetterlunds ställning till åttiotalet,
varom en gammal åttitalist väl kunde ha
ett och annat att säga, utan om hans
positiva inlägg beträffande romantikens
innebörd och öden. Sannolikt är hans
uppsats »Svensk romantik», inledningen
till den motsvarade delen av Sveriges
nationallitteratur (omtryckt i »Skissblad
om poeter» och sedan, till sin förra hälft,
i den i Helsingfors utkomna
essaysamlingen »Romantik») att betrakta såsom
det betydelsefullaste uttrycket för hans
allmänna syn på ämnet. I denna särdeles
vackert utförda karakteristik får bilden
liv av skildrarens egen varma inlevelse,
vilken lyfter själva företeelsen till an"
nat än ett objekt för historisk
observation och genomtränger även
framställningens form. Vad det kommer an på
för Vetterlund är att framhålla
romantiken såsom en »nydaning, inom vilken
mänskligheten upplevat något av sitt
djupaste liv», att visa, hur »tidens gubb-
544
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
