Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrik V etter lund
mask med det ödsliga och förvittrade
Voltairelöjet omdanas till ett rosigt
barnaanlete, som ånyo ser tillvaron med
barnets oskuldsblick — varje intryck är
friskt, livets träd skjuter åter gröna skott,
det klingar mellan dess grenar, och det
står en doft av vår, en glans av morgon
omkring det.» Han tröttnar icke att
polemisera mot irrläran att romantikens
poesi var till sitt syfte passiv och
livsförnekande, den var tvärtom en eggelse
till livsmod och handling; och det bästa
beviset på att »den i innersta mening
romantiska poesiens stora hemlighet ligger
här», är att Viktor Rydberg omedvetet
fortsätter Atterbom, Rydberg, som manar
till dröm och dåd i »ädla själars längtan
och aftonrodnans purpursken». Det har
sagts, att i Vetterlunds upptäckt av det
livsbejakande elementet i romantikens
längtan ligger det originella, det frigjorda
i hans syn på romantiken, speciellt
Atterbom, och att det var nytt och djärvt att
redan på 90-talet — med Rydbergs goda
minne — sammanställa honom med
Atterbom och peka på de förefintliga
beröringspunkterna. Närmare bestämmer
Vetterlund emellertid icke, så vitt jag
kan se, dessa »dåd», med vilka den
romantiska längtan går havande eller i
vilken den utlöser sig; ej heller, i vilket
förhållande barnaoskulden och de gröna
skotten på livets träd stå till det »inre
livets mystiska fonder» och »denna
sublimering över hela linjen», vari dock
romantikens innersta kärna enligt honom
ligger. Däremot falla just om denna
längtans beskaffenhet i boken om
Lycksalighetens ö några ord, som i detta
sammanhang kunna citeras. I en strof av
utomordentlig lyrisk flykt önskar Astolf
att det gåves en trolldom, »som dränkte
ali vår nakna verklighet — så djupt i
drömbildsvärldens ocean — att ingen
brygga nådde från vår jord — till
diktens evigt sommar grön a ö» — tilläggande
35 — Ord och Bild, 34X årg.
att han för vad pris som helst ville
»förbyta mot ett sådant drömmeri mitt vakna
liv». Härom säger nu Vetterlund: »Och
med ord av dem, som i ett lands
litteraturhistoria (bör väl vara: litteratur) för
beständigt representera en själstyp och
en tidsriktning, så att dess innersta nerv
ligger blottad, ord, som endast de
ledande genien kunna prägla och vilkas
skönhet i detta fall samlar romantikens
karaktär av hänsynslös längtan och
salig överjordisk hägring — i sådana ord
utsjunger Astolf det patos, varav hans
verklighetsleda blott är avigsidan». Så
vitt jag förstår denna hänförda utgjutelse,
blottar den mer av Vetterlunds syn på
romantiken än det den nyss anförda
definitionen av en hans lärjunge och
beundra-rinna anger. leke för att jag vill i
födelsedagshyllningen blanda in ens den
avlägsnaste reservation mot upptäckter han
kunnat göra i fråga om romantikens
idéinnehåll. Men jag igenkänner honom
likväl bättre som förkunnare och förklarare,
såsom en samfundets trogne
tempeltjänare, invigd i alla dess mysterier och
begåvad med en poetisk anda och en
invigd tunga till att inför nyare
förtappade släkten prisa deras under. De store
bortgångnes skuggor skola ge honom
sin tacksamma välsignelse för hans
skildring av deras höga föreställningar om
tillvarons värden och deras vilja att
besjäla naturen i sin poesi. Ingen har med
ett mer fulländat gehör lyssnat till dessa
eolsharpors toner, och ingen av senare
tiders romantiska apologeter har med en
sådan kärlek och samkänsla tolkat deras
härlighet.
Vetterlund berättar i en liten uppsats
»Unga intentioner», att han redan vid
tolv års ålder bländades av
Lycksalighetens ö och den dagen då han fyllde
sjutton år inför sig själv »med heta
kinder» gjorde ett löfte att en gång även
positivt uttolka den Atterbomska poesi-
545
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
