- Project Runeberg -  Ord och Bild / Trettiofjärde årgången. 1925 /
547

(1892-1951)
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

Fredrik Vetter lund

dock det väsentligaste är berört, samt
av en överblick över diktens tillkomst.
Efter analysen åter följer en rad av
kapitel om diktens form, dess
människoteckning, dess allegoriska och
mytologiska inslag, dess estetiska, poetiska och
tragiska innebörd. Det är lätt att skönja,
vilket långvarigt tillägnelsearbete och
vilka meditationer som ligga bakom allt
detta. Hela det om jag må säga
lyriskepiska behandlingssättet medför kanske
någon gång, att resultaten icke
tillräckligt framträda eller att den vidsträckta
fond av beläsenhet mot vilken dikten
ställes, icke nog skarpt avtecknar sig.
Men ser man närmare efter, är
kompositionen genomförd med stor
målmedvetenhet och i sina väsentliga drag nog
så klar.

Atterbom behövde knappast någon
äreräddning mer vid den tidpunkt då
boken om Lycksalighetens ö kom ut:
det hade till stor del Vetterlund själv
sörjt för. Men den blev i stället ett
ståtligt litteraturhistoriskt monument, som
han alltför länge fått sakna och som
länder sin upphovsman till den största
heder.

Här är icke stället att närmare ingå
på de tre studier över Viktor Rydberg,
i vilka Vetterlund utför sina tankar om
denne skalds samhörighet med
nyromantiken, ej heller hans minnesruna över
C. D. af Wirsén, där det främst är den
tacksamme lärjungen och den vördande
vännen som talar. Alla dessa uppsatser
finnas i elit-samlingen »Romantik». Till
påminnelse vill jag också endast nämna
två skaldeporträtt, vilka falla utom den
romantiska ramen men visa att en
beundrande poetisk och konstnärlig
mottaglighet hos Vetterlund ingalunda är
stängd inom den, jag menar de
förträffliga studierna över Karlfeldt och
Ola Hansson, båda i »Skissblad om
poeter». Däremot vill jag till slut dröja ett

ögonblick vid uppsatsen »Finlands
romantiker. Några studier i Zachris
Topelii lyrik», först publicerad i Svenska
litteratursällskapets i Finland
jubileumsskrift till skaldens ioo-åriga födelsedag,
sedan i »Romantik».

Jag vill då genast säga, att denna
karakteristik icke blott är det bästa som
någonsin skrivits om Topelii lyrik, och
i många avseenden svår att överträffa,
men att den i mitt tycke också kan
tävla med det allra yppersta i sin art
överhuvud. Även om Vetterlund hos
Topelius förnummit denna »livets
förborgade innerlighet, som diktningen
aningsfullt skall spegla» och om i hans
temperament funnos en mängd strängar som
genljödo för den, så är det dock
förunderligt, att han kunnat till den grad
fatta den Topeliuska lyrikens rent lokala
och patriotiska klanger, dess förhållande
till den finska folkdikten och till den
finska naturen. Dessa så utomordentligt
väsentliga faktorer i Topelii diktning har
Vetterlund förstått och fixerat med en
säkerhet, som om han själv inspirerats av
deras anda. Här synes mig hans poetiska
intuition ha lett honom till ett rent
lysande resultat. Hela uppsatsen är ett
pärlband av de känsligaste iakttagelser,
framförda i en formulering, som är
uttömmande på samma gång den just
precis träffar den Topeliuska sångens
väsen. En Sylviavisa är »våren själv,
förunderligt levande i tunna, klara, luftiga
färger; orden synas sorglöst hopfogade,
melodien, klangfärgen är ljus som silver» ;
tonen är »frimodig, ödmjuk och glad
med sitt stänk av finskt vemod». En
annan, Jag gungar i högsta grenen . . .,
är med sina enkla ord — »blå», »klar»,
»gungande», »stilla» — »sommardagen
själv: stroferna stråla som sjöarna av
dess ljus; landskapet bredes som en tavla
för ögat; dikten blir till fosterländsk
tacksamhet och slutligen religiös åkallan».

S 47

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Mon Dec 11 13:59:59 2023 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1925/0597.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free