Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Fredrik Vetterlund. En födelsedagshälsning från Werner Söderhjelm - Några skärgårdsdikter. Av Fredrik Vetterlund - Vägguret
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
W er ner Söder hj elm
Hägg- och syrendikterna, »underverken
av doft och blom», äro som en frisk,
daggtung blomsterklases smekning vid
kinden eller förnimmelsen av den finaste
blomsterånga. Men lika riktigt definierar
han Kalevalas stil: »saklighet i det lilla
med tusen närliggande ting kroppsligt
avrundade, käckt framkastade; i det stora
hela en vidunderlig fantastik, men med
samma smådragens fullständiga
påtaglighet och hurtigt okänslosamma poetiska
liv . . .» Allt detta ger själva kärnan —
och man vore frestad att citera mycket
mer.
Det är sällsynt i vår tid, att någon
kan samla sig till en ensidig och hel-
gjuten litterär uppgift, sådan som den
Vetterlund fullföljt. Den sak han i en
tidig ungdom vigt sig åt har han lika
målmedvetet som hängivet gagnat genom
åren. Till allt vad han företagit sig i den
romantiska tempeltjänsten, har han
medfört en helig eld, tänd av hans vördnad
för höga livsvärden i hans lands
litteratur, vilka enligt hans övertygelse icke
nått ett tillräckligt inflytande på läsande
och tänkande människor. Denna lågas
återsken förnimmes ej blott i hans
avsikters allvar och värma, men det strålar
även ur hans framställning och gör den
till något eget för sig. Vi må hoppas,
att den ännu länge skall lysa över hans
stilla och vackra gärning.
Några s k är g år ds dikter
Av Fredrik V ett er lun d
Vägguret
f/CX- TICK-, tick-tick-,
ticke-tick. Jag reser mig i bädden
och tittar ut genom fönstret.
Den glasklara
sommarmorgonen lyfter just vingarna borta över
fjärden. Men solen är inte uppe. Ännu
sova alla människor i villan, gå miste
om denna jungfruliga stund.
Såge de den som jag, vem ville då
sova bort dess kyliga friskhet?
Skynda-på, skynda-på, säger vägguret.
Just-nu, just-nu. Överflödig maning. Varför
skynda sig? Jag har intet mer att skynda.
Jag har blivit en stilla betraktare av
björkdungarnas stammar och löv, av sundens
spegling, av morgonhimlens majestät.
Tillsist lutar jag dock huvudet ånyo
mot kudden . . . och möter ett par män-
niskoögon lika tvenne grå levande
ädelstenar, som öppnas en sekund, le och
sluta sig åter . . .
Störta-i-väg, störta-i-väg ropar vägguret
nu. Det är som rusade tiden själv mot
ett bråddjup och aldrig i mitt liv gjort
annat. Oavlåtligt, oavlåtligt. Farten blir
rasande; tänk att jag inte förr märkt det.
Det är som blottade sig för mig tidens
skelett, en ohygglig spiraltråd av järn,
ringlande ut sig från evighet till
evighet . . . tidens skelett, när känslor och
färger och allt vad som gör liv är borta,
och det hela blir störta-i-väg, störta-i-väg.
Men i nästa ögonblick hör jag det
plötsligt icke. Ånyo är jag försjunken i
synerna jag hade nyss, björkdungen,
spegelvattnen, den glasklara sommarmorgo-
548
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
