Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophie Adlersparre. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Gurli Linder
tänka och reagera. I en del fall, berättar
Sigrid Leijonhufvud, skärpte professor
Olivecrona motsättningen genom sin av en
stundom ganska besk satir kryddade kritik
av vissa av Esseides uttalanden. — Det
ligger nog även sanning i Rosalies
karakteristik :
Medvetandet af den styrka och säkerhet som
öfning skänker, framgång på den bana du en gång
kände dig så försynt och oförmögen att beträda,
erkännande af dina bemödanden, ditt nit och dina
förtjänster och känslan af att vara rikare begåfvad,
att stå högre än de personer med hvilka du mest
är i beröring, hafva dessutom ingifvit dig mer
sjelf-förtroende, mera förlitande på ofelbarhet af ditt eget
omdöme än fallet någonsin kan blifva med mig.
Även Sophie Leijonhufvud kom senare
under ett starkt manligt inflytande, när hon
vid 46 år gifte sig med kommendören och
riksdagsmannen Axel Adlersparre, ett par
år efter hans första hustrus död.
Bekantskapen hade inletts flera år förut, under
arbete för gemensamma intressen, och
Esseide hade snart blivit en god vän till
Adlersparre och hans familj. Vänskapen
emellan de två blev emellertid ej utan
missförstånd och slitningar, och en tid rådde
fullständig brytning. Men den återknöts
med anledning av Adlersparres motion om
militärövningar i skolorna, som varmt
understöddes af Tidskrift för hemmet.
Adlersparre skriver då:
Qvinnan är just i ett fall som detta den bästa
hjelpen. Så är det i alla stora frågor. I mindre —
blott praktiska kan hon undvaras ... Så bör det
vara, nemligen att allt hvad som göres för samhället
bör vara en produkt af qvinnans och mannens
gemensamma arbete.
De båda äkta makarnas grundåskådning
sammanföll således. Men det hindrade ej
att det för Esseide uppstod åtskilliga
konflikter, föranledda av den myndige
kommendörens krav på hennes intresse för
sig och sitt. I Stafsunds arkiv finnes ett
brev från revolutionsmannen Adlersparre
till hans fästmö. Det är ett i himlens höjd
känsloflammande brev, i sanning bomber
och granater i kärlek! Hans brorson tycks
ha varit av samma kynne. Han skriver en
gång:
Jag har många fel, har haft ännu fler, men den
jag älskar, den älskar jag mer än mängden av
människor förmår att fatta . . . Men detta är ej att
leka med.
Esseide hade långt förut återgivit
omdömet om honom att han var en despot, »too
exacting». Vid förlovningen sände
Adlersparre sin fästmö ett blommande exemplar
av den växt som kallas kakteernas drottning.
Gåvan var symbolisk — det var en stolt
och stark kärlek som blev Esseides —
»jag ser genom blommans kalk in i något
ännu djupare, underbarare», skriver hon —
men den var ej utan taggar, främst genom
hans svartsjuka på allt och alla som togo
hennes intresse och närvaro från honom.
Han skriver flerfaldiga gånger, att det ej
är meningen att de skola vara skilda en
dag, ty »utan Dig är jag icke jag . . . jag
duger till ingenting utan Dig».
Lägger man härtill omsorgen om fem
styvbarn, värdinneskapet i en mycket flitigt
besökt politisk och litterär salong, arbetet
med tidskriften — hon var själv en flitig
skribent —, den sig alltmer utvecklande
verksamheten för kvinnans utbildning och
intressen samt inte minst betydelsefullt
hem på Söder, som då verkligen var så
avlägset från staden på andra sidan slussen
som om det varit en annan stad, så
häpnar man över de arbetsprestationer, till
kropp och själ långt utöver vanliga mått,
som denna till sin hälsa dessutom ganska
bräckliga kvinna åstadkom.
Den äktenskapliga lyckan varade blott
tio år. Det hade varit, säger Esseide,
»icke ett fredligt och stillsamt lif, men ett
stort och rikt kärlekslif, ett högstämdt
tankelif, som intet kan ersätta.» Och
sorgen satte djupa spår.
När man nu i ett sammanhang ser
Esseides gärning framställd, slås man av
hennes rent visionära framtidsblick — det finns
knappast ett moment i den senare
utvecklingen av kvinnofrågan som hon ej
förutsett med förhoppning eller oro —,
av den kloka måttfullhet med vilken hon
steg för steg gick fram — alltid i
samarbete med vidsynta och inflytelserika
män och utan att någonsin låta
kvinnointressena isoleras till sitt eget ändamål
— samt slutligen av hennes stora
förmåga att ta vara på allt det
utvecklingskraftiga hos ungdomen. När alla de idéer
hon förde fram utan undantag visat sig
äga livets växtkraft — se t. ex. för kallet
särskilt utbildade sjuksköterskor, hustruns
rätt att råda över sin arbetsförtjänst och
sin förmögenhet, kvinnlig värnplikt i form
av sjukvård, Handarbetets vänner,
Läse-salongen, den hela landet omfattande sti-
558
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
