Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Sophie Adlersparre. Av Gurli Linder
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sophie Adlersparre
pendiefonden och
Fredrika-Bremerförbun-det med dess mångfald av uppgifter —
så beror det ej minst på hennes oavlåtliga
strävan att få unga krafter med i arbetet;
hon menade att de gamla borde gå när
de kunde umbäras. Men för att de gamla
skulle få gå, måste det finnas unga som
kunde ta vid. Hennes upptäckarförmåga
och hennes säkerhet att finna rätt plats för
var och en voro beundransvärda. Det är
hon som inser, att »lektionsspring och
temarättelser» kunna förkväva Ellen Keys
»analyserande, karakteriserande, på högre
gebiet kritiskt uppfostrande förmåga», och
hon är verksam för att bereda henne
inkomst genom litterärt arbete. Likaså
framhåller Esseide för Ellen Fries, att hon kan
gagna sin samtid bättre än genom det av
vilken duglig lärarinna som helst lätt
fyllda kallet att undervisa i flickskolans
mellanklasser. När det gällde att ta vara
på framtidsmöjligheterna även hos sådana
som ej i allo företedde henne sympatiska
sidor eller som visade stor självständighet,
var hon alldeles frigjord från en i dylika
fall vanlig kvinnlig begränsning. Om en
av de unga, som på många områden sedan
skulle bli en stödjepelare för Esseide,
skriver hon:
Den flickan med alla sina svagheter är mycket
att göra af; jag har aldrig sett någon med en
inneboende sjelfständighet och så mycken
egendomlighet i karakteren, så villig att emottaga rättelser . . .
Man märker genast att det är en malmrik natur,
ehuru mycket ännu ligger ouppbrutet, och det
fordras en slagruta av egen art för att upptäcka
det bästa inom den.
Visst var hon despotisk mot de unga,
lika väl som mot sina jämlikar — Ellen
Ankarsvärd klagar i ali vänlighet över att
de senare behandlas som stadsbud. Och
visst fick man emottaga rättelser. Men, som
hon en gång skrev till Ellen Key, den
där överklagade stränga kritiken syftade ej
till att göra våld på de ungas
individualitet utan blott till att tvinga dem att söka
överträffa sig själva. Det var en glädje att
arbeta med och under henne, och hennes
suveräna förakt för alla svårigheter
verkade både instruktivt och stimulerande.
Att endast på boken Från Skåne och på
några teatersonetter förstå, att i Victoria
Benedictsson och i Selma Lagerlöf gömde
sig de författarinnor som dessa sedan
utvecklade sig till, att sätta sig i förbindelse
med dem, att öppna sitt hem för dem, så
att de skulle få vara en tid i Stockholm,
att skaffa dem ekonomisk ro och därigenom
ostörd arbetstid, m. e. o. ge dem det första
verkligt hjälpande handtaget, det är lätt att
nu efteråt finna helt naturligt, men då var
det kan man säga ganska onaturligt och en
yttring av en lika ovanlig som sällsynt
divinatorisk blick. Så andligen hudlös och
ömtålig som Ernst Ahlgren var, blev
vänskapen ej utan missförstånd och slitningar,
men den höll. Ernst Ahlgrens, liksom fru
Edgrens och det övriga s. k. Unga
Sveriges ängslan om sin diktarfrihet var ej
heller utan grund. Esseide var, liksom alla
starka naturer vilka med hull och hår
försvurit sig åt främjandet av en viss idé,
angelägen att ställa alla krafter i dess
tjänst. Hon var i det fallet en Artur
Hazelius. Hennes bl. a. till följd därav
begränsade syn på litteraturens uppgift
framgår tydligt av ett hennes uttalande 1884:
»Frågan om qvinnans uppgift i förhållande
till tidsrörelserna, hennes pligt och rätt i
lifvets innersta ömtåligaste förhållanden
har fått en ny målsman, som når längre
än någon annan. Det är dikte?i, novellen
och särskilt det realistiska dramat.»
Utifrån denna synpunkt ställde hon etiska
fordringar som de unga författarinnorna
kände som en tvångströja. Dock bör det
ihågkommas att Esseide skarpt ogillade
Wirséns suffisanta arrogans mot de unga.
Hon skriver en gång till Ellen Key att
Wirsén genom sitt sätt att öva kritik mot
fruarna Edgren och Agrell förspillt sin
rätt att vara en högre ädel kritiks
banér-förare.
Selma Lagerlöf berördes ju ej på
samma sätt av Esseides välmenande litterära
förmynderskap. Hon berättar själv i ett
särskilt kapitel i biografien tacksamt och
humoristiskt idel goda minnen från sin
vänskap med Esseide.
Linjer förenklas, detaljer utplånas,
nyanser försvinna vid den historiska återblicken
över en gången tid. Man skulle kunna säga,
att under det att bilden i levande livet
givetvis är naturalistisk, så blir den i
framtidens eftermäle mer och mindre strängt
stiliserad. Dess individuellt typiska drag
framträda därigenom visserligen skarpare men
även ofta i karikatyrartad överdrift, i
synnerhet då människor eller företeelser brytas ur
sitt organiska sammanhang i tiden och be-
559
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
