Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Erik Dahlbergh. Några ord till trehundraårsminnet av hans födelse. Av Erik Vennberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Erik Vennberg
ping och kringliggande trakter. Ett
utmärkt gediget bygge av hans hand från
denna tid är Jönköpings rådhus, vars
pilasterindelade fasad tyder på inverkan
från den palladianska stilen, vari även
Jean de la Vallé och Nicodemus Tessin
d. ä. under hans senare år arbetade. Till
det lilla vackra, harmoniskt avvägda
västra kapellet på slottsförsamlingens
kyrkogård uppgjorde han ritningar, som
i noggrannhet och utförlighet erinra om
de bästa moderna arkitekturritningar.
Såsom ingenjör ordnade han bland annat
flottledsbyggnader i Lagan, och till det
nyanlagda Karlskrona uppgjorde han en
synnerligen intressant stadsplan.
För graveringsarbetet på Suecia och
Karl X Gustafs planscher inkallades nu
den skicklige holländske kopparstickaren
Wilem Swidde, vilken Dahlbergh tog till
sig i Jönköping för att han bättre skulle
kunna leda arbetet. Swidde bildade skola,
i det han undervisade svenskar i sin
konst, och en betydande gravyrkonst
uppväxte härigenom för första gången på
svensk mark. Textförfattandet till Suecia,
som legat nere sedan Loccenius’ död 1677,
upptogs åter med iver 1690, då
rikshi-storiografen Claes Örnhielm erhöll detta
uppdrag. Ett stort primärmaterial med
uppgifter från vederbörande myndigheter
i orterna införskaffades i och för detta
arbete. Örnhielm efterträddes vid sin död
1695 av professor Petrus Lagerlöf, och
när denne 1698 dog, fick professor Olof
Hermelin samma uppdrag. Den brett
anlagda texten nådde ej utöver den
allmänna inledningen. De stora förarbeten
som gjordes — till vilka även Elias
Palm-skiölds topografiska samlingar äro att
räkna — äro emellertid 1600-talets
ojämförligt viktigaste bidrag till vår
topografiska litteratur jämte planschverket självt.
Detta fick Erik Dahlbergh aldrig se
färdigt. Han dog 1703, och först 1715
graverades den sista plåten till verket.
I Riga utförde Erik Dahlbergh ännu
kort fore sin död krigarebragder, som
man knappast skulle tilltrott en man i
hans ålder. Han hade länge insett den
fara, som hotade österifrån, och hade
vidtagit sina försiktighetsmått däremot.
När ryssarna 1700 stormade an mot
Riga, kunde de därför tillbakaslås. Aret
därpå ledde Erik Dahlbergh de svenska
truppernas övergång av floden Düna
under ådagaläggande av stor tapperhet
och sinnesnärvaro. Han längtade nu
emellertid att lämna de offentliga
uppdragen och att återvända till Sverige
för att där i ro bereda sig till sin
hädanfärd, som han trodde ej vara så långt
borta. Är 1702 beviljades denna hans
bön av konungen, sedan han förut
erhållit avslag därpå. Den 16 januari
1703 avled han i Stockholm, antagligen
i sin gård på Södermalm, St. Paulsgatan
17. Jordfästningen skedde på sommaren
i Riddarholmskyrkan i närvaro av »en
mäkta ansenlig församling». Därifrån
fördes liket till Turinge kyrka, där han
låtit åt sig uppföra ett ståtligt och med
omsorg inrett gravkor, och gravsattes
där.
Erik Dahlbergh var den siste av sin
ätt, då hans söner bortgått före honom
utan att efterlämna manliga arvingar.
Vid gravsättningen skedde därför den
högtidliga ceremoni, då hans vapen
krossades och lades med honom i graven.
Han efterlämnade dock döttrar, som blevo
gifta, och genom deras avkomlingar
fortlever hans släkt ännu i dag.
Vad som framför allt, förutom Erik
Dahlberghs krigiska bragder, gjort hans
namn känt och uppburet hos
eftervärlden är hans Sueciaverk, såsom
konstverk och konsthistorisk urkund det
viktigaste bokverk som någonsin sett dagen i
vårt land. Men även denna definition är
väl för snäv, ty verket är en oskattbar
etnografisk urkund om Sverige från en
574
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
